The Blood of Dawnwalker

Den är anmärkningsvärd, och något förvånande, 2020-talets vampyr-renässans. De blodtörstiga nattugglorna har åter blivit hett ämne till vardags, och spelbranschen verkar spruta ur sig vampyr-hits. Om trenden håller i sig återstår att se, men vi har spelat The Blood of Dawnwalker till dess slut, och vidare, och tankar kring hur blodtörsten visat sig i just det här fallet bjuder vi så gärna på.

Rebel Wolves, studion bakom The Blood of Dawnwalker, grundades 2022 i Polen av ett gäng spelveteraner ur teamet som skapade det mästerliga The Witcher 3: Wild Hunt. Witcher-blodet märks tydligt av i Dawnwalker, och gott smakar det när detaljer skiner igenom och tar en åter till Skellige, Velen, eller det något mer vampyr-täta Toussaint. När recensionsexemplaret landade i inkorgen så installerades det illa kvickt. Det här hade setts fram emot, rejält. Vampyr-lir med The Witcher-DNA? ”Nu jävlar”, viskade jag för mig själv och slank ner i soffan som en slak mask, redo att tömmas på blod. Långhelg nalkades, och det här hade jag sett fram emot i månader. Det skulle bjudas på ren eufori, med familjära rollspelsmoment i venerna.

The Blood of Dawnwalker har rejält med aspekter man som fan av fantasy-rollspel känner igen. Har du någon gång blivit frälst av The Witcher, gamla goa Dragon Age, Dragon’s Dogma eller Baldur’s Gate kommer du troligtvis kunna ha riktigt kul i Vale Sangora, vare sig du tycker vampyrer är skållheta, eller inte.

Spelaren tas på en extravagant resa baserad i en fiktiv stad längs de mycket verkliga Karpaterna där en tyrann till härskare, en ’Knyaz’ störtats och ersatts av en uråldrig, skrynklig och än mer blodtörstig sådan. Övertagandet sker som berättat gradvis, och fördelarna med en härskare med vampyrism väger tyngre än dess nackdelar för folket, till en början. Förtryck, fattigdom, svält och digerdöden är inte att leka med, och stabilitet samt gratis vampyr-blod att mumsa på i kyrkan för att slippa dö i böldpest verkar trots allt toppen i teorin. I praktiken förs det finstilta dock fram i strålkastaren, och Vale Sangoras nya Knyaz Brencis har mörkare planer som knappast gynnar folket han styr över med järnhand. Knyazigt!

Efter en tid till synes välvillig vampyrism vänder vindarna, och Brencis, tillsammans med sina bojarer, utplånar sitt folk i Norr, och tar vår protagonists nära och kära till fånga, påbörjande sitt korståg till storstaden, och Vale Sangoras säte, Svartrau. När den vackra spelvärlden öppnas upp och promenadstråken genom idyllisk landsbygd, höga berg, djupa dalar och medeltida städer har vår protagonist Coen förlorat allt. Hans hem har brunnit ned till grunden, hans familj är försvunnen, och han själv har vaknat med en törst efter blod. Brencis har skapat ännu ett monster, men oförutsägbart är blodet, och år i silvergruvan manipulerar Coens evolution. Ingen komplett vampyr, eller träl via blodband till sin vampyr-herre, utan en Dawnwalker. Mänsklig i dagsljus, vampyr om natten.

Dessa två stadier delar upp The Blood of Dawnwalkers 30 dygn, och färgar interaktioner, vare sig det är dialog, aktiviteter eller stridsinstanser på ett riktigt intressant sätt. Målet att rädda Coens familj innan det är för sent känns långt undan när dygnen till en början spenderas med att hitta sitt fotfäste i stora världen, och hur limiterad spelaren är beror på vad denne spenderar sin tid på, och när.

Tidspressen känns av, framförallt under dagtid, då Coen som vanlig dödlig har möjligheten att nå ut till likasinnade, gamla vänner och kanske en älskare eller två utan att tvingas möta dem med huggtänder likt en kobra eller klor likt en björn. Varje dag delas upp i tidssegment, och i stort sett alla aktiviteter tickar ned segmenten som utgör en dag och nattcykel. Vissa är väl värda spelarens tid, medan andra enkelt kan hållas ifrån.

Coen är, till exempel, relativt svag innan solen gått ned – framförallt innan färdighetspoäng spenderats i ett av de två dagtids-relaterade färdighetsträden som innefattar svärdstekniker och häxkonster, varav den sistnämnda kräver uppoffring i form av Coens egna blod för att använda i strid. Att uppgradera dessa kostar även dyrbar tid, så kanske är det inte värt att spendera tidssegment på att laga en fast travel-punkt var gång en hittas.

Om natten krävs att Coen får i sig blod för att hålla sig stark, vare sig källan är fiender i stridsinstanser, vänner och bekanta under färden över slätterna eller djur i skogen. Oavsett vad källan till plasman är så adderar de delikata dropparna till en korruptionsmätare, vilket låter mer negativt än vad det faktiskt är.

Det är bättre att se till att korruptionen tickar på i bra takt för att inte fastna i vampyrism-färdighetsmenyn om man vill vara likvärdigt stark om natten då häxkonster ej kan användas när solen gått ned, och just blod agerar livmätare under månens sken. Det är viktigt att se över mängden blod Coen har fått i sig även inför dialog, då Coen kan tappa greppet och attackera samtalspartners om blodnivån är för låg, och natten diskriminerar ej sett till vem som kan dräneras på blod i dialog. Det kan vara en vakt med ytterst lite värde i spelets handling, men det kan lika gärna vara en paramour till nyckelperson som töms och stryks från genomspelningens manus.

Oförutsägbara dialogproblem stöts på ofta, men än oftare är svärdet starkare än ordet i The Blood of Dawnwalker. Det stöts på fiender i Vale Sangoras alla hörn och kanter, och även om det kan antas att Rebel Wolves hållit på ett vinnande, om än kontroversiellt The Witcher 3-stridssystem så finns här några oväntade ess i rockärmen. Det skulle bjudas på ren eufori, skrevs det innan. Men så blev det inte riktigt. Inte för mig, åtminstone inte med en gång.

The Blood of Dawnwalker blandar The Witchers tunga strider med en Kingdom Come: Deliverance-inspirerad riktningsspecifik svärdshantering i tredjeperson. Jag själv, som stoltserat länge med hur bra jag är på närstrid och stealth i spel, drog till med ett försök på högsta svårighetsgraden ’duelist’ när prologen kom igång. Hur svårt kunde det vara, tänkte jag, och drog till en början paralleller till Geralts eskapader på Death March. Svårt som in i bomben, skulle det visa sig.

Coen kommer långt på att rusa undan attacker till en början. En ljusglimt markerar att en attack som kan pareras är på väg mot en och en röd markör visas när en attack måste undvikas. Simpelt nog. Det är fiender i grupp som rör till det, framförallt på ’duelist’ där pilmarkören som klargör åt vilket håll attacker ska pareras inte finns till hjälp. Kommer man ur synk och missar en parering så är det ibland tufft att komma tillbaka utan att ta gott om stryk där man flyttat sig åt sidan en gång för mycket och står som ett fån utan uthållighet, helt öppen för tre vakters svärdspetsar, en kastad kniv och en hunds käftar. Det ska dock sägas att det känns nästintill magiskt när en perfekt parering fås till gång på gång och Coen dansar kring slagfältet som en cirka två ton tung ballerina.

Någonting som tyvärr inte kan hyllas vare sig det går bra eller inte är fiendevariationen. Det blir rejält enformigt några timmar in, när den öppna världen utforskats, bosstrider tagits an och utmaningar klarats av. Man kan anta att fiender går igenom någon slags evolution ju längre söderut man tar sig och ju tuffare områden man dyker på, men det är alltså en handfull fiendetyper, hela spelet igenom – inklusive bosstrider, med Brencis och hans bojarer som undantag. Turligt nog så är många strider välkoreograferade, där fiendernas rörelsemönster tydligt satts ihop för att spelaren ska kunna ta sig igenom tuffa strider utan att slita sitt hår, men ändå känns spelets tema som gjort för en stor fiendevariation som helt enkelt inte finns där.

Som hjälp mot de tråkigt varierade men många bovarna i Coens väg finns en massiv arsenal att fylla, ofta genom sidouppdrag och utmaningar i den öppna världen. Dessa kan hittas organiskt på promenad över slätterna eller via utkikstorn Coen kan klättra upp i om nätterna, varpå markörer dyker upp på kartan. Likt många andra rollspel så är vapen och diverse rustningar vanligare att stöta på än de hade behövt vara, och det dröjer inte länge innan ryggsäcken är full av vapen och annan utrustning med minimala uppgraderingar eller nedgraderingar mot det som redan bärs.

Coen kan även brygga diverse häxbrygder och helande salvor på örter som plockas vid vägkanter och skogsgläntor, och trots att de ofta är otroligt användbara så blir menyerna så fulla av osorterade ingredienser att det känns som ett extrajobb att ta tag i. Irritationer åsido så finns ofantliga mängder magi i vad som gör The Blood of Dawnwalker så unikt. Få sätter sig ned för att spela för dess inventarie-hantering och fiendevariation eller för lite skön svårighetsgrads-masochism. Det Rebel Wolves skyltat med har de verkligen lyckats med.

Det är någonting som är så fenomenalt tillfredsställande med tunga konsekvenser i rollspel. Ofta märks avsaknaden av mer än välskapta, grenade narrativa vägar genom ett längre äventyr, men här märks alla fotsteg som tagits av rejält, från början till slut. Det finns otroligt många vägar till spelets alla mål, och vem Coen är och växer till att bli färgas av spelaren själv.

Min upplevelse är min. Tre döda bojarer och en kupp för att störta en tyrann senare sitter jag här och gasar inför en till genomspelning. Din upplevelse blir din, och säkerligen skiljer den sig rejält från min. För du kommer väl spela The Blood of Dawnwalker? Det hoppas jag, trots allt, att du gör.