Resident  Evil

Den självupptagne organkuriren Bryan har det inte lätt, inte. Inte nog med att han behöver bidra till diskussionen om gravida flickvännen ska behålla barnet eller inte; han måste också transportera en hemlig leverans till ett sjukhus i snöiga Raccoon City – utan vinterdäck. Vardagens irritationsmoment förminskas dock markant när det snart visar sig att han kör rakt in i en pågående zombieapokalyps och kanske lär Bryan sig något om sig själv medan han försöker överleva horder av muterade monster. Kanske.

Zach Cregger (Barbarian, Weapons) startar alltså om Resident Evil-universumet efter ett gäng Milla Jovovich-ledda skräpfilmer och unkna Welcome to Raccoon City, där fokus hamnar på en helt ny karaktär snarare än att fästa sig – och fördärva – etablerade spelkaraktärer. Resultatet är en storytunn liten nagelbitare som satsar på en rad lekfulla skräckscenarion än att försöka leva upp till Resident Evils spelrykte, vilket fungerar oväntat bra här. Bryan hoppar från en otäck bana till nästa och varje gång bjuds på något nytt äckelpäckel som sprutar sårvätskor, blod och frätande syra. Det finns inte särskilt mycket att bita tag i storymässigt, men det behöver det inte göra heller. 90 minuters monsterslafs med kortvariga karaktärer och inte en enda tråkig sekund är en riktigt hygglig deal, det är bara det att bristen på klassisk Resident Evil känns av här.

Man himlar mest med ögonen när det väl börjar tryckas in exposition om Umbrella Corporation, för i grunden är detta en zombiefilm med påklistrade spelreferenser snarare än en genuin nytolkning av spelserien. Kom zombieägget före Resident Evil-hönan? Tanken är att detta är en helt ny historia som råkar utspela sig i Resident Evil-universumet, men nog känns det som att berättelsen bara har kryddats till med diverse anspelningar, för utan dessa får vi en ganska mager skräckthriller utan spelseriens ostiga hjältar och biopunkiga estetik. Det är också synd att huvudpersonen, som spelas väl av Austin Abrams, är en irriterande gnällig protagonist som aldrig kan sluta kommentera minsta lilla han gör. Det är nog tänkt att Bryan ska representera den genomsnittlige gamern med dåligt sikte och taskig attityd, vilket är kul men man bryr sig inte mer om honom för det.

Däremot har Cregger lyckats fånga spelens intensitet, übervåldsamma natur och krypande stämning, även om hoppa till-scenerna inte alltid är de mest effektiva. Om filmen kan jämföras med spelen har det nog mer gemensamt med sjuan och åttan än med övriga mer ikoniska delar, baserat på förstapersonspartierna, de snöiga miljöerna och huvudpersonens hopplösa dialog med sig själv. De pusselpräglade momenten där Bryan försöker slå två monsterflugor med en smäll är exempel på lysande TV-spellogik i filmformat och som man genast vill ha mer av. Resident Evil 2026 är måhända inte särskilt trogen spelserien sett till dess världsbygge, men sett till dess lekfullhet, dess svarta humor, mängden kroppsäckel och dess tydligt spelinfluerade berättargrepp är uppfriskande, tentakelfyllt och rejält roande. Jag gillar framförallt Katamari-monstret som mest bara rullar till sig nya lemmar.

Resident Evil når måhända inte upp till regissörens övriga verk, eller till spelseriens höjdpunkter för den delen, men som ett bidrag till zombiegenren och som en potentiell startpunkt för fler Resident Evil-filmer är Creggers nytolkning en härligt köttig och groteskt kul sådan. Filmen trampar sällan i de klassiska TV-spelfilmsfällorna och Creggers laserfokuserade berättande gör att filmupplevelsen lyfter den typiska TV-speladaptionen till en visuellt läcker gore-fest som, till skillnad från huvudpersonen, oftast siktar rätt.