Spider-Noir (S1)

Tre avsnitt in i första säsongen av Spider-Noir var jag nära att plocka fram de allra högsta betygen. Slita av mig kläderna, huka på ett litet träbord och salivsprutande skrika ut mina lovord till hela världen. En visuell smällkaramell med coolt uppfångad tidsanda, hårdkokta karaktärer och framförallt en kul knorr på hela Spider-Man-universumet där huvudpersonen Ben Reilly efter en tragedi lämnat superhjältelivet bakom sig och numera ägnar sin tid åt att supa sig full och jobba som privatdetektiv om dagarna. Men plötsligt dyker ett fall upp som får honom att vakna upp och börja fundera om det inte är dags att ta på sig masken igen. Spider-Noir börjar verkligen lovande. Sen tröttnade jag rätt snabbt, tyvärr.

För hur mycket jag än älskar hela film noir-tolkningen av berättelsen, så finns det liksom en anledning till varför alla bra film noir-rullar håller nere speltiden under två timmar. Out of the Past, The Narrow Margin, Double Indemnity och The Maltese Falcon. Mästerverk hela hopen. Gemensamt? Alla håller det kort och koncist på manusfronten. Spider-Noir klockar in på dryga sex timmar. Det är dessvärre inte till gagn för berättandet.

Här kokas det soppa på spik något kopiöst. Jo, vi vet att Cat Hardy har något otalt med Silvermane. Jajjebox, vi är helt på det klara med att Reilly kommer göra allt i sin makt för att sätta dit nyligen nämnda gangsterbossen Silvermane. Jupp, vi förstår att Robbie Robertson på ett eller annat sätt kommer att få fram sanningen och skriva om det i tidningen. Problemet är bara att i stort sett ingenting i berättelsen berättigar att det ska ta åtta avsnitt innan säcken knyts ihop. Det hjälper föga att det slängs in några underhållande actionscener med välbekanta skurkar från Spindelmannen-universumet när manuset i övrigt är så oerhört långdraget (och framförallt utdraget).

Men till det positiva då – och tro mig, det finns gott som sånt också. Nicolas Cage i huvudrollen som nedsupna privatdeckaren/forna superhjälten Ben Reilly och hur klockrent han kanaliserar gamla Hollywood-rävar för att få sina mumlande repliker att låta exakt som om självaste Humphrey Bogart slängde ur sig dem är definitivt en av seriens stora styrkor. Cage tuggar i sig scenerna totalt och vad han än sysslar med är det omöjligt att slita blicken från honom. Brendan Gleeson är också bra i vanlig ordning, denna gång som seriens elaking Silvermane, men vid sidan av Cage är det framförallt Boardwalk Empire-stjärnan Jack Huston som imponerar i rollen som Flint Marko/Sandman. En hjärtskärande tolkning av en av Spindelmannens coolaste skurkar.

Det visuella är också verkligen oerhört imponerande genom hela säsongen. Speciellt om man tittar på serien i svartvitt (det finns möjlighet att välja antingen färg eller att se den i svartvitt). Jag skulle nog vilja påstå att Spider-Noir är det snyggaste bland serietidningsadaptationer sedan Watchmen. Otroligt läcker i allt ifrån ljussättning till kameraarbete. Det både ser ut och känns som en gammal hederlig film noir. Synd bara att manuset sätter käppar i hjulet för helheten. Spider-Noir hade mått så oerhört bra av att korta ner säsongen med kanske två avsnitt, tajta till manuset och stryka/banta bort några av de mindre intressanta sidohistorierna. Då hade det kunnat bli precis hur bra som helst. Nu är den inte mer än okej. En snygg, stundtals underhållande och välspelad serie som förhoppningsvis får en andra säsong för att rätta till misstagen.