R-Type Dimensions III

Som kaxigt moppeåkande 15-åring (med gles moppemustasch) spelade jag nästan lika mycket R-Type III: The Third Lightning till Super Nintendo som jag nötte Street Fighter II till samma konsol. Jag slet nästan ut den kassetten och håller idag, så här 34 år senare, Kengo Miyatas 16-bits-shoot ’em up som det bästa i serien. Jag minns hur mycket jag älskade att R90 hade uppgraderats, att Wave Cannon hade lagts till samtidigt som de röd/blå förmågorna från det allra första spelet hade återinförts, här. Lysande spel rakt igenom.

Shoot ’em up-genren var som allra störst under 80-talet där titlar som 1943 (Capcom), Gradius (Konami) samt R-Type regerade arkadhallarna såväl som hemmakonsolerna och på flera sätt var detta själva föråkaren, stigfinnaren, prologen till det vi idag kallar för Soulslike. Spel som var och är brutalt utmanande men alltid rättvisa, och det är i allra högsta grad så jag ser på R-Type III idag. Tack vare min RS26:a och ett SD-kort med 27 500 retrospel på, har jag fastnat i R-Type igen på slutet, och spelat oförskämda mängder – igen.

R-Type Dimensions III är en remake av Super Nintendo-spelet. Det har utvecklats av tyska indiestudion Kritzelkratz 3000 och avser att återskapa originalet 1:1 men med nygjord grafik som ser misstänkt mycket ut som slapp AI-sörja där man bett Nano Banan göra om den gamla urtjusiga pixelgrafiken till ”Modern crap” med allt vad det innebär. Studion har vare sig fångat den estetiska känslan från originalet på det sätt som jag hade hoppats eller respekterat det faktum att ett spel av den här typen kräver perfekt placerade hitboxar och perfekt programmerad kollisionsdetektion för att kunna vara ”svårt men rättvist”, och det är inte det här spelet. Kritzelkratz 3000 har slarvat med grafiken inklusive hitboxarna vilket gör att man som spelare inte har igen det faktum att man lär sig mönster och metoder för att snyggt kunna undvika fiendernas kulregn. Ofta träffas min R90 av fiendernas attacker trots att jag rent visuellt undvikit dem redan, och det sker aldrig i originalspelet.

En annan aspekt av detta som inte går att ignorera är alla de framedrops som R-Type Dimensions III dras med. Att detta stundtals hackar och hostar likt en gammal diabildsprojektor känns i min värld fullständigt absurt, då det i slutändan är simpel, gammaldags, sidoskrollande action från 90-talet vi pratar om här, medan jag sitter och spelar det på en Playstation 5 Pro. Men! Det understryker bara det faktum att Kritzelkratz 3000 stressat fram denna produktion som därmed saknar existensberättigande. Originalspelet är mästerligt. Underbart. Strålande. Det förtjänar naturligtvis betydligt mer respekt än så här.