Hokum

Ohm Bauman är en välkänd fantasyförfattare vars bokserie sålt i miljontals kopior. Han är också en arrogant röv utan vare sig vänner eller fungerande kärleksliv. Under slutskedet av författandet av sin senaste roman och efter att ha sett sin döda mors kritvita spöke i spegeln hemma i Chicago, reser han till Irland och till ett flera hundra år gammalt hotell där hans föräldrar firade sin smekmånad. Det Ohm inte vet är att hotellet är plågat av en tusenårig gammal irländsk folksägen till dödshäxa som spärrar in och torterar ihjäl alla som kommer i närheten av henne och Ohm, författare som han är, är såklart för nyfiken för att låta häxan vila.

Damian McCarthys ursnygga skräckis har hyllats lite överallt och med tanke på hur mycket jag vanligtvis gillar Adam Scott hade jag ganska höga förväntningar. Jag trodde att Hokum skulle lyckas med att skrämma mig en smula eller åtminstone bygga upp någon slags obehaglig atmosfär. Det gjorde den inte. Inte för en sekund, dessvärre. Storyn om den arroganta författaren som via ett trauma måste försöka minnas hur man behandlar andra människor, är så uttjatad att den stänker om det och spänningsmomenten här med den envisa häxan, utgörs nästan enbart av trötta jumpscares som skrämmer ungefär lika mycket som en normalstor mink.

Det strösslas friskt med metaforer här och symboliken blir regelbundet övertydlig och platt. Vi har alla sett exakt denna skräckrulle 100-talas gånger vid det här laget och även om man som filmskapare knappast behöver uppfinna hjulet på nytt, önskar jag att man som i McCarthys fall hade haft staken att testa några originella idéer, åtminstone. Som det är nu är det för egen del stört omöjligt att rekommendera Hokum, även om du likt mig verkligen gillar Adam Scott.