Pinocchio: Unstrung

Jag ska erkänna att jag är imponerad över vad Rhys Frake-Waterfield lyckats åstadkomma sedan premiären av den gräsliga Winnie-the-Pooh: Blood and Honey. Det är uppenbart att filmuniversumet blivit en självklar del av Hollywood där mängder av studios velat apa sig efter Marvel Studios monumentala succé, bestående av superhjältar inom ett och samma universum. Få har lyckats särskilt väl, men trots skral budget och en galet bisarr premiss har Frake-Waterfield ändå lyckats med bedriften att höja kvaliteten för varje film inom The Twisted Childhood Universe.

Winnie-the-Pooh: Blood and Honey var oerhört svår att ta på allvar när den hade premiär för tre år sedan och fick sämsta möjliga betyg av undertecknad. Uppföljaren var långt från bra den heller, men tack vare större budget och ett aningen bättre manus var den ”bara usel”. Det var först när Peter Pan’s Neverland Nightmare hade premiär förra året som följetongen började hitta rätt där man till viss del lyckades bra, även om slutprodukten inte riktigt höll måttet. Nästa film i serien, Bambi: The Reckoning, blev dessvärre så där larvigt pajig igen att eftersmaken av Pan gick från något gott, till något beskt. Därför gläder det mig att konstatera att Pinocchio: Unstrung är filmuniversumets bästa film – hittills.

Om det inte redan framgått och du helt missat det här filmuniversumet består konceptet av att göra om klassiska Disney-berättelser till helvrickade och oerhört blodiga sagor där Disney-ikonerna själva är de skyldiga. Pinocchio: Unstrung är inget undantag. Den 14 år gamla James har mist båda sina föräldrar och får flytta in hos sin morfar, Gepetto, och stiftar snart nya bekantskaper med Zach och Michael (Darling). Men efter att Zach dör i sviterna av cancer och Michael tvingas flytta blir James ensam kvar med sin morfar som gör allt i sin makt för att hans barnbarn åter igen ska ha någon att leka med – och skapar därmed trädockan Pinocchio som magiskt nog kan röra sig och prata på egen hand.

Pinocchio blir tidigt in i deras vänskap väldigt överbeskyddande av James och bestämmer sig för att skydda honom till varje pris. Eftersom Pinocchio aldrig satt sin fot utanför sin skapares hem saknar han förståelse för sociala koder, vilket slutligen leder till att han tar sitt uppdrag som beskyddare lite för seriöst och beger sig ut på jakt för att döda allt och alla som i hans ögon kan uppfattas som ett hot mot James. Parallellt med detta uppmuntrar en av Gepettos andra misslyckade dockor honom att samla mänskliga organ för att kunna bli en riktig pojke och morden blir därför lite av en win-win-situation för dockan.

Redan i den äldsta formen av berättelsen Pinocchio var skräckelementen självklara och för en yngre publik fanns definitivt inslag i Disney-filmen som var oerhört obehagliga. Pinocchio: Unstrung är visserligen medvetet överdriven och varelsen är i sig inte särskilt läskig, men det är tydligt att indieregissören Rhys Frake-Waterfield lärt sig ett och annat från sina tidigare försök, och levererar här en obehaglig berättelse och stämning som bitvis imponerar. Rollbesättningen är, tack vare den större budgeten, också mer imponerande än förr där Game of Thrones-skådisen Richard Brake gör en habil insats som Gepetto och likaså Robert Englund som Pinocchios, tyvärr sparsamt använda, hjälpreda Cricket.

Även om filmen är oerhört självmedveten blir den ofta lite väl larvig och jag hade önskat att Frake-Waterfield hade gjort filmen mer unik, jämfört med de tidigare filmerna för att skapa ett större obehag och kanske även lämna något att fundera över. Pinocchio vill ju bara vara en riktig pojke och här hade man verkligen kunnat leverera något mer minnesvärt, ungefär som Emilie Blichfeldt och hennes vrickade tolkning av Askungen. Med det sagt känns Unstrung som ett steg i rätt riktning som känns mer påkostad, mer seriös och mer välspelad än någon annan film i universumet. Jag är försiktigt optimistisk för framtiden.