The Punisher: One Last Kill

Jag delar inte riktigt det stora Jon Bernthal-hatet som förekommer hos vissa snudd på två meter långa och morotskaksbesatta chefredaktörer på redaktionen. Med det sagt ska jag inte heller påstå att jag är något större fan. För även om jag uppskattat Bernthal i kortare roller/inhopp som The Wolf of Wall Street och The Bear, så tenderar han ofta att upprepa samma mimik och bli ganska så tjatig i sina rolltolkningar. Det är ett evigt bankande med händerna på huvudet och dra handen ner längs ansiktet gång på gång för att tydliggöra hur trasig hans karaktärer av någon anledning alltid är. 

Hans Frank Castle/The Punisher är inget undantag, utan här har det ända sen Bernthal tog sig an rollen frossats i PTSD-situationer där Frank glider ner mot en vägg, stirrar på en pistol, testar att pressa den mot huvudet, ser lite spöken från det förflutna, gråtmumlar något till dessa och sen kör full-Bernthal med upprepad handbank på skallen och smeka nyllet med öppen hand. Visst, serieförlagan av Castle är långt ifrån en psykiskt stabil person, vi pratar ändå om en person med extremt mycket traumatiskt känslobagage som brassar ihjäl skurkar som om det inte fanns någon morgondag. Men Bernthal och manusförfattarna lägger så mycket fokus på den psykiska ohälsan att han alltid känts mer som en Tom Cruise-karaktär i Född den fjärde juli än Marvels miserabla mördarmaskin. The Punisher: One Last Kill ändrar inte på den åsikten, utan spär bara ytterligare på känslan av att Bernthal är helt fel som The Punisher. 

Konceptet på den här specialaren låter ju dock fenomenalt. The Punisher som tvingas slåss för sitt liv när ett helt kvarter förvandlas till en krigszon efter att en hämndlysten maffiafamilj satt ett pris på hans huvud. Utförandet är inte fullt så klockrent. Det ruffiga och bråkiga bostadsområdet berättelsen kretsar kring känns mest bara som ett hopkok mellan Death Wish 3 (den där Bronson beställer hem raketgevär via postorder) och Polisskolan 2.  Actionscenerna blir heller aldrig mer än bleka Temu-kopior av betydligt mer lyckade alster från filmer som The Raid och Oldboy. Visst, det är förstås lite kul att se en Marvel-produktion som inte håller tillbaka på våldsamheterna, men vad hjälper det när så få av actionscenerna faktiskt levererar (eller fungerar)?

The Punisher: One Last Kill slarvar bort möjligheten att vara en enda lång våldsam och pulshöjande kvartersvandring där The Punisher släpper loss sin vrede på diverse elakingar. Detta genom att tillbringa större delen av speltiden med den där redan så söndertjatade PTSD-porren som Bernthal (här är han dessutom en av manusförfattarna) och övriga bakom kameran verkar ha fått för sig ska utgöra huvuddelen av berättelsen. 

I framtiden hoppas jag att någon vettig person på Marvel inser att Punisher är så mycket mer än bara en deprimerad stackare. Ge oss 99% mindre handgnugg i ansiktet och fokusera istället på att låta honom vara den besinningslösa och stenhårda mördarmaskinen som han är i serierna.