The Odyssey

Homeros 2800-åriga epos behöver väl knappast någon introduktion, men för den oinitierade handlar det om tidernas mest problemkantade hemkomst. Ithakas konung Odysseus har krigat i Troja i tio år och är trött på eländet. Allt han vill är att återvända hem till sin hustru Penelope, men gudarna har tröttnat på hans arrogans och gör hans hemresa till ett helvete för att lära honom en läxa. Samtidigt har en lång rad friare invaderat hans fästning i Ithaka, i väntan på att få gifta sig med drottning Penelope och snart når dessa fräcka inkräktare sin bristningsgräns när hon förhalar det hela – särskilt den svekfulle Antinous, som smider planer bakom kulisserna. Frågan är inte när Odysseus lyckas återvända hem till Ithaka och rädda Penelope från friarna, frågan är om han ens förtjänar att komma hem med blod som inte kan tvättas från hans händer…

Att Christopher Nolan skulle ta sig an Odyssén och mäta sig med självaste Homeros lät på förhand kaxigt och i början av filmen undrar man om filmmakaren har drabbats av någon slags hybris. Nolans förkärlek till hoppigt berättande smyger sig tidigt in i filmen, där klippningen känns ryckig till en början och den överförklarande dialogen visar att Nolan inte är någon diktare, olikt originalet. Men likt originalet är Nolan oerhört duktig på att börja mitt i stormens öga, och det visar sig att han är lika skicklig på att översätta hexametern till moderniserad Hollywood-saga – utan att bli för lättsmält. Det moderna, avrakade språket fyller sin funktion här för att hantera en historia om mer än bara hjältedåd. Det är snarare en historia om en spricka i civilisationen och en moralkompass som leder oss till antingen fördärv eller hopp om mänsklighetens dygder.

Det är en oväntat relevant historia som också respekterar källmaterialet ända in i benmärgen, fast med vissa justeringar för att hitta ett lättsmält flöde. Det är ett storslaget stycke Hollywood-film som tar källmaterialet på fullaste allvar och ger Nolans fantasifulla odyssé en uppriktig udd – något som huvudrollsinnehavaren Matt Damon dessvärre har lite bekymmer med att förverkliga. Damon känns något vilse på ett helt annat sätt än hans karaktär är och som bleknar i jämförelse med Ralph Fiennes tunga vikt och värdighet i underskattade The Return. Ändå har vi att göra med en välsvarvad figur som är lätt att tycka om och som är lätt att följa till världens ände – även om Odysseus egentliga kvickhet inte alltid översätts väl.

Detta är mer av en nedbrytning av den klassiske grekiske hjälten än den vi exempelvis ser i Brad Pitts himmelska Achilles i filmen Troja. The Odyssey gestaltar en hårt plågad man som hemsöks av krigets fasor, som trotsar gudarnas vilja, som tvingas agera ociviliserat i civilisationens namn för att uppnå resultat – men till vilket pris? Nolan har ett starkt grepp om hjälten med svajande hemlängtan, samt motiv och tematik. Att se Odysseus stöta på alla klassiska monster och häxor är såklart underhållande i sig, men det är i den tredje akten som Nolan spänner sina berättarmuskler och träffar – likt Odysseus båge – mitt i prick när allt sätts mot sin spjutspets.

Visuellt sett klaffar det också tack vare Hoyt van Hoytemas användning av naturligt ljus och såklart Imax-kvaliteten, även om det tog lite tid att vänja sig vid filmens besynnerliga designen. Redan innan filmen hade jag exempelvis svårt att acceptera Agamemnons märkliga Darth Vader-dräkt med ryggradskotor på hjälmen, men det funkar väl med den urblekt mörka fantasy-estetiken som Nolan vill åt här. Bara sekvensen med underjordens fällda soldater som krälar fram från den svarta sanden eller den otäcka body horror-scenen med grisomvandlingarna var tillräckligt övertygande för att omfamna det hela.

Nolan strävar uppenbarligen inte efter historisk korrekthet i The Odyssey, vilket såklart kan spräcka filmillusionen i några scener, men det anakronistiska klickar exempelvis märkligt väl med Ludwig Göranssons antika instrument som lyror och aulos-flöjter. Det är en mallig och spännande kompott som kliar märkligt skönt i hjärnan, något som uppenbarligen har trotsat krafter där ute på det oändliga havet som är Internet och dess tangentbordskrigare. Men hur djärv är man som filmskapare om man sedan slänger in oinspirerade val som Zendaya och bröliga Jon Bernthal i mixen?

Trots några mindre irritationsmoment färdas The Odyssey hem i helt rätt riktning, med en vilja av stål och en passionerad vind i seglet. Nolans högtravande natur gifter sig väl med Homeros ödesmättade sånger och bjuder här på ett mäktigt epos som sveper över tittaren med storslagna strider och soligt saltstänkta bilder över horisonten. Nolan står inte över gudarna, och vandrar inte nödvändigtvis bland dem heller; istället går han sitt öde till mötes med ära och heder, likt den moderna Hollywood-poet och filmkonstens beskyddare han är.