5 kommande indiepärlor (2)

Jag älskar indiespel. Inte för att de alltid är vackrast, störst eller mest tekniskt imponerande, utan för att de ofta känns mest levande. Bakom varje märklig idé, kantig pixel och oväntad spelmekanik finns människor som faktiskt har vågat tro på någonting. Indiespel behöver sällan passa in i ett färdigt marknadssegment eller tillfredsställa en styrelse. De kan handla om sorg, ensamhet, vänskap, kapitalism, katter, döden eller en liten krum figur som driver ett café i rymden.

Det är också därför de så ofta överraskar. Ett indiespel kan börja som ett enkelt plattformsspel och sluta som en existentiell kris. Det kan se ut som om det byggts av kartong, kritor och insomnia, men ändå stanna kvar långt efter att de påkostade storspelen glömts bort. Här finns en kreativ frihet som sällan går att köpa för miljarder. Jag älskar indiespel för att de fortfarande kan kännas farliga, personliga och lite trasiga. De påminner mig om varför jag började spela från första början. För att upptäcka nya världar, bli överraskad och ibland känna någonting som jag inte riktigt kan förklara. Nedan har jag listat fem kommande indiespel som jag knappt kan vänta på att fiska upp.

Det finns två anledningar till att se fram emot det här spelet. Det första är att löst och ledigt kunna droppa titeln Planetenverteidigungskanonenkommandant inför alla som frågar vad jag lirar just nu. Ett annat är att bunkersimulatorer med jazzigt soundtrack sannerligen inte växer på träd. Spelet låser in dig i en bunker och placerar dig framför en kontrollpanel stor nog att ge en kärnkraftstekniker prestationsångest. Här arbetar du åt en auktoritär regim och ansvarar för en gigantisk kanon som ska skydda planeten från en interplanetär invasion.

Det är blandningen av teknisk knappfetischism, klaustrofobi och politisk misstänksamhet som gör PVKK så lockande. Här tycks Papers, Please ha krupit in i en retrofuturistisk militärbunker och börjat dricka ransonerat te. Mellan avfyrningarna kan bunkern undersökas och kanske avslöja sådant överheten helst vill hålla begravt. Frågan är alltså inte bara om jag träffar fienden, utan om fienden ens är fienden, eller om jag precis sprängde den där sjönära tomten på order av propagandaministeriet. Spelet har varit på gång länge nu och skjutits fram till 2027, vilket känns som tjänstefel. Men jag är redo. Jag har redan plockat fram uniformen, putsat kängorna och övat på att trycka panikartat på röda knappar.

Jag har länge hävdat att mysiga bondespel saknar en sak. Seriemord. Grave Seasons rättar äntligen till detta märkliga designmisstag. Efter en förrädisk flykt från fängelset anländer huvudpersonen till Ashenridge för att börja om, odla marken och bli en del av samhället. Det är idylliskt på det där sättet som omedelbart får en att misstänka att någon förvarar människoben bakom kommunhuset och snart börjar invånare mycket riktigt också tas av daga. Det visar sig vara en övernaturlig seriemördare. Att det är någon med god kännedom om närområdet ligger väl i farans riktning, så att säga.

Upplägget är så elegant att det nästan känns självklart. Så lite morötter på morgonen, flirta med en granne på eftermiddagen och utred ett ritualmord före läggdags. Problemet är att den charmiga grannen mycket väl kan vara både varulv och gärningsperson. Grave Seasons blandar jordbruk, relationer och mordgåta, men verkar samtidigt undvika enkla svar och bekväma moraliska facit. Det gör spelet mer intressant än en korsning mellan Stardew Valley och valfri slasherfilm. Jag vill lära känna Ashenridge, falla för helt fel person och långsamt inse att min bästa skörd gödslats med något jag absolut inte borde fråga om.

När kortleken åker fram så är jag där. Direkt. Det är sedan gammalt. Inte för att jag är spelberoende… Eller jo, det är jag nog. I alla fall när det kommer till kombinationen, roguelike och spelkort. Addera en annan av mina fetischer, restaurangbesök och lyckan är gjord. Arcane Eats ser på förhand ut som årets mest aptitliga indiepärla. Här bygger du en kortlek av mytiska råvaror, magiska köksredskap och kulinariska besvärjelser för att improvisera fram måltider åt hungriga fantasivarelser. Recept är överflödiga. Det viktiga är att kombinera rätt kort, balansera resurser och få ut maten innan gästerna blir så hungriga att de börjar betrakta personalen som förrätt.

På menyn finns bland annat drakrevben, dvärgfriterade läckerheter och ritualer utförda med saltcirklar. Restaurangbranschen är redan tillräckligt skräckinjagande utan demoner och magi, men här ska man dessutom rekrytera personal, förbättra menyn, hålla ekonomin flytande och imponera på legendariska kockar med namn som Gorgon Ramsey. Stående ovationer till personen som kläckte den idén. Men bakom ordvitsarna finns ett djupt strategiskt upplägg där tillagningstider, energi och kundernas nycker måste samsas. Jag räknar kallt med att min restaurang går i kånken efter att jag serverat rå basilisk till en allergisk nekromant. Tre Michelinstjärnor.

Zombiespel brukar förse oss med hagelgevär, molotovcocktails och en huvudperson vars röst låter som grus i en cementblandare. Long Gone väljer en annan väg. Här utforskar vi ett övergivet villaområde flera årtionden efter ett katastrofalt utbrott, där naturen har tagit tillbaka gatorna och husen fortfarande bär spår av människorna som en gång bodde där. Genom deras kvarlämnade ägodelar, fotografier och vardagsföremål pusslar vi långsamt ihop små berättelser om liv som plötsligt upphörde.

Spelet blandar klassiskt peka-och-klicka-äventyr med 2,5D-plattformande utomhus och friare tredimensionellt utforskande inne i husen. Några vapen finns inte, så varje möte med de odöda blir i stället ett pussel där flykt, tajming och uppfinningsrikedom får ersätta skjutandet. Dessutom har man en katt som följeslagare, vilket automatiskt gör hela apokalypsen minst 40 procent mer uthärdlig. Det ser sorgligt, vackert och obehagligt stillsamt ut. Som om The Last of Us blivit ett lågmält pixeläventyr om minnen, förlust och det vi lämnar efter oss. Jag är redo att rota igenom främmande människors byrålådor, gråta över ett gammalt födelsedagskort och därefter bli uppäten eftersom katten distraherade mig.

Spelvärlden har låtit oss vara soldater, lönnmördare, gudar och marinsoldater med nackar bredare än normalstora vitrinskåp. The Free Shepherd erbjuder något betydligt mer lockande. ”Du är en hund. Varsågod.” Och ärligt talat, det räcker långt. Förmodligen hela vägen. Här spelar du en energisk och lojal fårhund i en mystisk, makalöst vacker men också orolig irländsk-esque värld där stora flockar av borttappade får måste ledas mot säkerhet. Det låter enkelt. Det låter rentav gulligt. Men alla som någon gång sett ett får fatta ett beslut vet att detta i praktiken kan vara ett psykologiskt krig.

Men det lockande här, efter att ha sett trailern är hur jycken rör sig. Jag vill vara där på den gröna ön. Jag vill springa, halka, simma, gräva, skälla, sträcka lite på bakbenet och kasta mig fram genom landskap som verkar byggda av mjukt ljus, väder och vemod. Det ser ut som ett spel där man inte bara styr en hund, utan faktiskt får känna sig som en. Ivrig, besatt, lojal och fullständigt övertygad om att allt går att lösa med fart och skall. Under den pastorala ytan lurar dessutom en större katastrof, vilket betyder att fåren inte bara är en flock utan kanske världens mest ulliga sista hopp. Jag är redo att valla dem alla. Även de som är lite fårskalliga. “This is my GTA VI”, som någon sa.