Tango & Cash

Produktionen av Stallone-rullen Tango & Cash är idag historisk av den enkla anledningen att det var ett haveri utan motstycke. En regissör fick sparken, ersattes av ny regissör som också fick sparken varpå Stallone fick rycka in och regissera en bunt scener för att sen ersättas av en tredje regissör som innan sista scenen filmats – också fick sparken. Sly själv har kallat Tango & Cash för den värsta varianten av bortslarvad superpotential som han någonsin stött på, och det är väl ungefär där jag står också – åsiktsmässigt. Detta hade såklart kunnat bli en actionkomedi i klass med 48 timmar eller Snuten i Hollywood. Nu blev det ju aldrig så, istället lade Warner rekordsummor (den här filmen kostade hisnande 210 miljoner kronor mer än vad som först var planerat) på att försöka rädda det som räddas kunde på klippbordet, vilket märks med stor tydlighet när jag återbesöker Tango & Cash.

Buddy cop-grejen var superhet på den här tiden. Dödligt vapen hade två år tidigare slagit rekord och 48 timmar var stekhet precis som Snuten i Hollywood, Red Heat samt Midnight Run. Stallone och Russell var båda taggade på att spela färgstarka motpoler – oförsiktigt råbarkad broiler till detektiv paras ofrivilligt ihop med regelryttare till protokoll-fascist i en film som skulle börja i en regnig gränd, jagandes småskurkar och sluta med att de båda slängdes i finkan för ett brott de aldrig begått, och sen lade resten av speltiden på att försöka rymma, rentvå sig själva från de falska anklagelserna. Det skulle bli bra. På pappret såg det bra ut, men filmen som färdigställdes var och är proppad av problem.

Schroeder: If you really wanted to stare death in the eye, you shoulda gotten married.
Ray Tango: Is that a proposal?

Jag älskar Tango & Cash. Jag har älskat Tango & Cash sedan jag var 12 år gammal och har sett den säkert 25 gånger. Stallones porträtt av de tillknäppta, kliniskt skickliga, ordningsamma Tango och Kurts gestaltning av hans motsats – Gabriel Cash, kommer för evigt att vara den mest lyckade buddy cop-kombinationen som filmats. Jag älskar introt då vi får träffa de båda för första gången och jag är rysligt svag för samtliga av scenerna under första akten då de både poliserna munhuggs för brinnande livet, med både Stallone och Russell i absolut högform. Det går samtidigt inte komma från att den här filmen faller samman ungefär halvvägs och att den tredje och sista akten är en enda omöjlig röra.

Bristen på sammanhållen, konsekvent ton är ett problem precis som det faktum att den alltid så färgstarka Jack Palance i rollen som storskurken Yves Perret (Gaaaaabriel Caaaaaaash) slarvas bort i stort sett helt precis som så mycket annat. Det är i slutändan ingen som helst konst att se när och var i filmen som problemen började hopa sig sett till regissörer som sparkades och producenter som lade sig i och begärde omarbetning av manuset, när halva filmen redan spelats in. Jag kommer att fortsätta älska Tango & Cash så länge jag lever, men en särskilt lyckad film är det ju ändå inte.