The Lost Boys

Det är så otroligt svårt att recensera Joel Schumachers vampyrklassiker från 1987 utan de rosa nostalgibrillorna på. Å ena sidan kan det vara något av det pajigaste som släppts under eran. Å andra sidan något av det mest underhållande. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt. I The Lost Boys är gränsen hårfin. För börjar man granska filmen alltför noggrant finns risken att allt faller samman under tyngden av permanentat hår, riktigt risiga repliker och saxofonsolon som kräver sin egen skämskudde. Men det enda rimliga är väl att låta bli. Ingen granulär analys. Ingen akademisk vampyrdissektion. Man får helt enkelt ta The Lost Boys för vad den är.

Det här är trots allt en film där vampyrer kör motorcykel. En film där Corey Feldman jagar odöda med samma gravallvar som om civilisationens framtid hängde på hans axlar och Kiefer Sutherland ser ut som om han har blivit född i en skinnpaj. Redan där har The Lost Boys förtjänat vår respekt. Ni kan historien vid det här laget. Det hela börjar när Michael och Sam flyttar tillsammans med sin mamma till den kaliforniska kuststaden Santa Carla, en plats som på ytan består av strandpromenader, nöjesfält och ungdomar med betydligt mer hårspray än framtidsplaner. Ganska snart upptäcker de dock att staden lider av ett smärre problem. Den kryllar av vampyrer.

Michael dras in i ett gäng karismatiska nattvarelser med David, spelad av en fullständigt perfekt Kiefer Sutherland, i spetsen. Sam hamnar samtidigt i kontakt med bröderna Frog, självutnämnda vampyrjägare som sannolikt har fått hela sin utbildning från serietidningar och ändå på något märkligt sätt verkar vara de mest kompetenta människorna i Santa Carla. Och ungefär där slutar det vara särskilt viktigt vad filmen faktiskt handlar om.

The Lost Boys är nämligen framför allt känsla. Det är 80-talskitsch. Det är neonljus över en strandpromenad. Det är motorcyklar som tränger genom dimma. Det är läder, nitar, örhängen, solglasögon efter mörkrets inbrott och väteperoxidblonderade frisyrer som hade kunnat få huvudrollen i valfri musikvideo på MTV:s Headbangers Ball. Vilket osökt för oss till nästa njutning. Soundtracket. Ett av erans allra vassaste pumpar ur sig en blandning av synttrummor, rockriff och gotisk new wave. Här trängs bland andra INXS, Echo & the Bunnymen, Roger Daltrey och Run-D.M.C. Allt är lite för mycket, lite för maffigt, vilket naturligtvis innebär att allt är precis lagom. Och så har vi förstås Tim Cappello.

En muskulös, inoljad saxofonist i höftskynke som vrålar I STILL BELIEVE framför en extatisk publik. Det är en scen som rimligtvis borde ha rödflaggats och strukits redan på planeringsmötet. I stället har den blivit odödlig. Ungefär som vampyrerna. Och det säger väl också ganska mycket om varför The Lost Boys fortfarande fungerar så otroligt fint.

Joel Schumacher försöker aldrig göra vampyrmyten särskilt högtidlig. Här finns ingen aristokratisk greve som sitter ensam i ett slott och funderar på evigheten. Vampyrism är i stället ungdomskultur. Det är grupptryck, pubertet, förbjuden kärlek, revolt och den lockande tanken på att aldrig behöva bli vuxen. David och hans gäng är visserligen farliga, men framför allt ser de ut att ha förbannat roligt. Ingen ungdomsdepression där inte. De är handlingskraftiga. Finns det ingen replokal så fixar man en. Men det är klart. Det här var långt före sociala medier. En tid då ungdomar faktiskt gick ut och umgicks med andra människor. Att några av dem sedan råkade dricka blod och sova upp och ner är en annan femma.

Och mitt i allt detta finns dessutom ett ganska charmigt familjedrama. Jason Patric är lagom plågad som Michael, Corey Haim är oerhört mycket Corey Haim som Sam och Dianne Wiest som den ömma modern Lucy ger filmen en mänsklig värme som lätt glöms bort när folk diskuterar saxofonister och vampyrfrisyrer. Men den verkliga stjärnan är ändå Sutherland. Det finns ingen väg runt det faktumet.  Han behöver egentligen inte göra särskilt mycket. Förutom att vara den ballaste fladdermusen som någonsin gått i ett par boots. Han lutar sig mot väggar. Han stirrar. Han fyrar av några repliker med hotfullt lugn. Han har blond hockeyfrilla. Han är 1980-talets idé om farlig ungdom personifierad. Precis en sådan som Siewert Öholm varnade för. En satans pipel. Antalet tonåringar i den egna vänskapskretsen, inklusive undertecknad, som inget hellre ville än att vara precis som Sutherlands David ska inte underskattas. Antalet jämnåriga tjejer som också tyckte att vi skulle vara precis som Sutherlands David ska inte heller underskattas.

Är filmen läskig? Nej, knappast. Visst, det finns några blodiga ögonblick och vampyrsminket håller förvånansvärt bra, men någon egentlig skräckupplevelse är det svårt att tala om 2026. Däremot finns här någonting som många betydligt mer genomarbetade moderna skräckfilmer saknar. En helt egen identitet.  Man kan pausa The Lost Boys nästan var som helst och det är fullständigt tydligt exakt vilken rulle det är. Det är mer än man kan säga om väldigt mycket annat i dagens slätstrukna massproducerade gyttja. Filmen hoppar visserligen ständigt mellan skräck, ungdomsfilm, komedi och familjeäventyr men allra mest är det en coming-of-age-historia. Och på tal om ålder. Visst märks den. Åldern alltså. Vissa skämt har åldrats synnerligen tveksamt, några karaktärer är tunnare än papperet i Frog-brödernas älskade serietidningar och finalen går från kaos till ännu mer kaos utan att bekymra sig särskilt mycket om logik. Dessutom är många av skådespelarna betydligt äldre än karaktärerna de ska spela. Så som det ofta var då. Men det spelar ingen större roll i sammanhanget.

För när eftertexterna börjar rulla sitter jag ändå där och känner en irrationell längtan efter en svunnen tid. En tid där videobutiken fortfarande hade skräckhyllan längst in i lokalen. Där omslaget på en VHS-kassett kunde vara tillräckligt för att man skulle våga hyra någonting man egentligen var lite för ung för. Där vampyrer inte behövde multiverse, origin stories eller sex säsonger på en streamingtjänst. De behövde bara en customhoj. En fräsig skinnpaj. Och möjligtvis en mycket oljig saxofonist.

The Lost Boys är inte tidernas bästa vampyrfilm och definitivt inte den mest skrämmande. Men kanske den coolaste. Få filmer i genren är lika omedelbart igenkännbara, charmigt överdrivna och totalt dränkta i sin egen tidsanda. Det har snart gått fyra decennier men Santa Carla är fortfarande en plats jag gärna återvänder till efter mörkrets inbrott.