No More Room in Hell 2

Jaga rikedomar med sina vänner i en levande, mörk, varierad och framförallt atmosfärisk onlinevärld proppad med utmaningar. Det är roligt. Jaga rikedomar i en atmosfärisk, postapokalyptisk, mörk, dödlig onlinevärld med sina kompisar medan alla samtidigt försöker undkomma frustande, köttätande zombier som anstormar i horder. Det är också roligt. Att göra allt det där, på rätt premisser med rätt vänner, rätt vapen och när man är på rätt humör är roligt, tills det inte alls är roligt längre då det här spelet är baserat på permadöd som funktion, vilket naturligtvis bygger nerv och spänning men under mina speltimmar även har varit orsaken till så mycket rasande frustration, att jag inte ens vet hur jag ska börja med att beskriva det.

No More Room in Hell 2 är en extraction shooter med närstridssystem som består till 80% av Left 4 Dead 2-influenser och 20% Escape From Tarkov-spelsystem för att i slutändan erbjuda en minst sagt hektisk multiplayerupplevelse för upp till åtta spelare. Varje uppdrag är objektbaserat och det blir ditt och dina vänners uppdrag att hoppa in i spelvärlden, genomföra ett eller flera uppdrag och sen ta sig därifrån med hälsan i behåll. Alla som spelat Left 4 Dead eller Back 4 Blood vet såklart exakt vad detta är och går ut på, och det är något positivt enligt mig.

En detalj som definitivt särskiljer det här spelet från i stort sett alla konkurrenter inom samma subgenre är hur mycket lägre tempot här är. Precis som i föregångaren är de flesta av uppdragen en slow burn där du och vänner smyger er fram i den södra delen av Pennsylvania för att utföra era uppdrag och atmosfären här, är genomgående briljant. Utvecklarna har bevisligen arbetat rigoröst med en läskig, mörk men ändå aldrig sådär skoningslöst brutal atmosfär som många spel med samma upplägg bjuder på. Jag gillar tonen, jag gillar estetiken, jag gillar verkligen tempot och det har för min del varit superenkelt att fastna i No More Room in Hell 2, och stannat uppe alldeles för sent – kväll efter kväll.

No More Room in Hell 2 har befunnit sig i Early access i ett drygt år och jag ska villigt erkänna att jag inte testat det förrän spelet nådde 1.0-versionen vilket såklart innebär att jag inte kan kommentera allt som skett, alla uppgraderingar och förbättringar som delats ut, under de senaste 12 månaderna.

Att krossa zombier här för att kunna överleva är en till en början förhållandevis simpel uppgift. Torn Banner Studios har nämligen ännu en gång kikat mer på George A. Romeros långsamt hasande döingar än vad de har hämtat inspiration från Zack Snyders vilt kutande rabiesvarianter, och det passar såklart det låga tempot alldeles utmärkt. Många av de bästa uppdragen här handlar om att hitta varandra inom teamet, använda mörkret och smygande för att inte bli upptäckt och när man väl blir det, trots maximal försiktighet, handlar det inte sällan om att nyttja närstridsattackerna då ammunitionen är dyr.

Du kan när som helst bli infekterad själv av zombieviruset som ödelagt halva USA och det gäller då att äta piller som finns utspridda, för att hämma effekten av viruset. Om det inte sköts ordentligt kommer du att genomgå en fullkomlig zombie-förvandling för att sen börja jaga dina forna kamrater, vilket är en av de fränaste delarna av denna uppföljare baserat på den bästa idén som existerar i hela No More Room in Hell 2.

Spelmekaniskt sett är detta verkligen inget spel som kommer att vinna några priser och det finns delar av framförallt närstridssystemet som jag tycker känns onödigt bökig och stökig, men att smyga, skjuta och plocka upp all den loot som ligger utspridd över nya kartan Raven Rock, som med sin söndertrasade förorts-look ger tydliga, underbara Night of the Living Dead-vibbar. Vid ett tillfälle var jag och en kompis ute och köttade zombier tillsammans en kväll, hämtade prylar inuti en övergiven bensinstation och när vi skulle ta oss ur en minst sagt knivig sits, nå extraction, blev han kvar – överöst av fiender varpå jag skrattade i helikoptern, hela vägen. Co-op kan som vi alla vet vara oerhört dråpligt och det här är verkligen inget undantag.

I den total bristen på mer Left 4 Dead från Valves håll är det skoj att se hur bland annat Torn Banner Studios håller denna älskade subgenre vid liv och att co-op-mys mitt i en rasande zombie-apokalyps fortfarande är gångbart. No More Room in Hell 2 är verkligen inte felfritt och jag tycker att det blir för många zombier på för trånga platser, med för mycket respawn-nonsens bland fienderna, bara för att försöka hitta igen delar av horde-känslan i Days Gone. Jag är utöver detta en smula kritisk till konsoloptimeringen samt närstridernas bökiga spelmekanik, men det fråntar inte detta möjligheten att underhålla på kungliga premisser.