The Damned

Redan från första scenen går det nästan att känna den isande vinden bita i kinderna när en liten grupp fiskare kämpar för sin överlevnad på den isländska kusten under 1800-talet. Den isländske regissören Thordur Palsson använder sitt hemlands brutala landskap på ett sätt som gör naturen till filmens kanske viktigaste rollfigur där de enorma vita vidderna och den totala isoleringen skapar en atmosfär som är både imponerande och obehaglig.

När ett fartyg förliser utanför kusten tvingas gruppen fatta ett omöjligt beslut. De har knappt mat nog att överleva själva och varje liv de försöker rädda riskerar att bli ett hot mot deras egen framtid. Till sist fattar de ändå valet att rädda besättningen där det valet också blir startskottet för en berättelse där skuld, misstänksamhet och övernaturliga inslag långsamt utvecklas. Konceptet är lysande men tyvärr tappar Palsson någonstans på vägen och lyckas vare sig leverera en film som är särskilt läskig, eller som dröjer sig kvar hos tittaren efteråt. Idén är riktigt stark och miljön hade kunnat bära upp en tät psykologisk skräckfilm, men The Damned lyckas aldrig förvandla sina komponenter till något som faktiskt engagerar. Tempot är långsamt utan att bygga upp någon större spänning och berättelsen står mest och stampar trots att mycket borde stå på spel.

Det finns visserligen antydningar om att något hemskt väntar runt hörnet, men filmen nöjer sig ofta med att kasta in hastiga syner eller plötsliga ljud för att få publiken att hoppa till. Det känns som enkla genvägar i en film som egentligen borde ha litat betydligt mer på sin egen stämning. Resultatet blir att skräcken aldrig riktigt får fäste och de få gånger filmen försöker skrämmas känns det mer rutinmässigt än effektivt, enbart med syfte att hålla tittaren på tårna under den sömniga berättelsen.

Den stora behållningen är dock Odessa Young i rollen som Eva. Hon gör ett fantastiskt arbete med ett manus som sällan ger henne särskilt mycket hjälp. Genom små blickar och ett återhållsamt kroppsspråk lyckas hon förmedla den skuld och desperation som berättelsen kretsar kring. Hennes prestation gör att jag ändå fortsatte hoppas på att filmen skulle lyfta, men det övriga persongalleriet lämnar knappt något avtryck alls. De flesta känns mer som statister i landskapet än människor vars öden faktiskt betyder något.

Det är frustrerande eftersom Palsson uppenbart har en tydlig vision. Han vill utforska hur isolering, rädsla och dåligt samvete kan bryta ner människor, men filmen stannar nästan hela tiden vid sina idéer istället för att utveckla dem. Jag satt länge och väntade på att berättelsen skulle växla upp eller att någon scen verkligen skulle sätta sig, men det hände aldrig. Inte ens slutet lyckades rädda helhetsintrycket. Tvärtom kändes finalen nästan lite för nöjd med sig själv. Den vill lämna publiken med en känsla av att allt varit mer genomtänkt än man först trott, men för mig blev effekten den motsatta. Avslutningen kändes konstruerad och betydligt smartare på pappret än i praktiken.

Jag önskar nästan att The Damned hade varit sämre rent tekniskt, för då hade det varit lättare att avfärda den. Här finns nämligen mycket att uppskatta. Fotot är fantastiskt, miljöerna är makalösa och Odessa Young levererar en huvudroll som förtjänar en betydligt bättre film. Men när eftertexterna började rulla insåg jag att jag knappt känt någonting under hela resan. Varken skräck, sorg eller särskilt mycket spänning. Bara en gnagande känsla av att en riktigt bra idé aldrig blev mer än just en bra idé.