One Mile: Chapter 1 & 2

Danny Becket (Ryan Phillippe) är stram. Hård. Ärrad. Sett allt, hört allt – levt de senaste 12 åren som hemlig spec ops-pitt i Mellanöstern, dödat fler män och räddat fler medsoldater än någon annan. Efter en extra blodig insats gått åt helskotta går han i pension, 44 år gammal för att försöka hinna ikapp sin numer 16-åriga dotter, tillbringa tid med henne och reparera den skada han åsamkat deras relation genom att leva utomlands, under täckmantel och bortkopplad från all traditionell kommunikation, det senaste årtiondet. Dottern är sådär tonårsobstinat, sociala medier-hjärntvättad och konstant berättigad till ett evinnerligt surande, dock. Danny försöker, försöker och försöker men når bara inte fram till Alex, som motvilligt ber sin frånvarande farsa om skjutsas till ett par olika universitet i delstaten bredvid.

Sagt och gjort. Pappa stridspitt packar Broncon full med överlevnadsutrustning, proppar desert storm-braxxorna fulla med handeldvapen och Meinl-stövlarna fulla med knivar North Carolinas finaste högskolor ska alla besökas för att dottern ska kunna välja och vraka, och Dannys roll blir mer att köra, hålla käft, passa upp, köpa käk och agera allmängiltig butler. Allt detta förändras dock rätt drastiskt när de båda beslutat sig för att campa en natt i en skog mellan Searsburg och Alpha Arbor. Strax efter att de hunnit slå upp tältet kryper det in en handfull ovårdade lejda flanell-hejdukar som på uppdrag av sektledaren Stanley är där för att döda Danny och kidnappa Alex. Deras fanatiska sekt har förgiftats av dricksvattnet och kvinnorna i lägret föder alla dödfödda vilket nu lett till att de gett sig ut mot ”civilisationen” för att kidnappa unga damer, spärra in dem och nyttja dem som barnaföderskor. The Handmaid’s Tale: Wish Edition – Om du så vill.

One Mile: Chapter 1 & 2 är just nu Sky Showtimes mest sedda filmer och en stor streamingsuccé varpå jag såklart blev nyfiken. Premissen är i grunden bra. En smula The Last of Us: Part II har blandats med ett kryddmått Jason Bourne, lite Rambo, lite Taken och en stor kopp Deliverance. En tokigt religiös sekt som under sin egen skeva övertygelse skapar sina egna lagar och regler. En farsa som inte gjort annat än att döda andra människor under de senaste 12 åren och mil av vacker, tät, amerikansk skogsmark perfekt för att iscensätta ett tight, mörkt, nervigt enmansarmé-krig. Det hade kunnat bli riktigt bra. Det hade det. Istället blev det avskyvärt. Regelrätt vedervärdigt.

Det börjar redan i introduktionen, de två första scenerna, när ex-makarna Danny och Janine samtalar om deras dotters framtidsplaner under en pågående fotbollsmatch. Deras dialog är otroligt ruttet skriven, får det att framstå som om de aldrig tidigare träffats och är dränkt, verkligen nedsolkad, av den tröttaste av expositions-dumpar. Det är så platt, dumt och övertydligt att jag redan här tappar intresset. Resten är en enda lång uppvisning i plump, slö och uselt filmad action, enformigt småskalig scenografi utan originalitet eller kontraster och en ensemble som bara säger det mest självklara och aldrig låter en endaste liten mikrodetalj lämnas öppen för tolkning, eller för mig som tittare att själv pussla ihop. Det finns ingen nerv här, noll spänning, noll egentlig dramatik. Skådespelarna är hopplöst tafatta, även Philippe som trots allt ruvar på tonvis av rutin, och på det viset som de lortiga sektmedlemmarna porträtteras får hela historien att framstå som en dålig parodi.