72 Hours

Du vet det där B-filmsbolaget The Asylum som gör billiga, billigt uselt, bedrövligt svinroliga plagiat på hyllade storfilmer? Top Gunner: Danger Zone, Titanic 666: Hell Ice, Jurassic Domination, Battle for Pandora, Road Wars: Max Fury och Immortal Combat är bara några av dem vilket utgör en minst sagt absurd portfölj med filmer som även inkluderar Sharknado-följetongen, Titanic 2: The Return och Transmorphers. The Asylum är roliga. Många av deras allra sämst gjorda filmer har fått mig att skratta ganska högljutt. Den plastigt billiga uselheten har alltså ett värde, där. Kevin Harts senaste miljardkomedi har det dessvärre ej.

72 Hours känns på flera sätt ganska precis som en Asylum-version baserad på idén från Baksmällan. Som ett skrattretande uselt B-plagiat på Todd Phillips älskvär4da 2009-komedi. Storyn är på det stora hela densamma bara det att humorn inte lyckades komma med. Den är obefintlig. Istället har Kevin Hart lyckats förhandla till sig 99,92% av filmens speltid där han tillåts vräka runt och bröla ur sig den ena humorbefriade monologen efter den andra. Om det nu hade varit The Asylum som hade legat bakom denna film så vet vi ju samtidigt att den hade haft ett fyndigare namn än 72 Hours. The Over Hang, exempelvis. Eller The Drunkover.

Hart spelar Joe, karriärist i New Yorks innerstad som arbetar med snordyra reklamkampanjer åt internationella jätteföretag men som tappat gnistan och i ett desperat försök att kommunicera med en yngre generation, riskerar han byråns storkontrakt med en av världens största sprittillverkare. Joe har blivit gammal. En gammal gubbe som inte längre är ”nere med skiten” och för att hitta tillbaka (till skiten) bjuder han in sig själv till en Miami-baserad svensexa där han avser att studera de 20 år yngre männen, hitta tillbaka till sitt yngre, coola jag och rädda sitt högavlönade toppjobb på reklambyrån.

Det går dock inte som Joe hade tänkt, föga förvånande. Hans tafatta försök att komma de unga, alkoholälskande männen in på livet slår bakut och Joe finner sig själv på South Beach med fyra män han inte kan lita på, en sydamerikansk knarklord hack i häl, en arg sambo som ringer från New York och skriker i telefonen samt shots, kokain, minnesförluster, borttappade blivande fruar och flickvänner, valpenisar och allt däremellan.

72 Hours är i stort sett exakt som The Pickup, Me Time, The Man From Toronto, Die Hart eller någon annan av alla dessa meningslösa komedier som Kevin Hart i synnerhet och streamingjättarna i allmänhet spottar ur sig 4-5 gånger per år. Manuset är norpat från en annan film inklusive all den uddlöst trista, förutsägbara dialogen och samtliga av karaktärerna. Det finns ingen flärd i humorn här, ingen knorr, ingen originalitet och timingen är genomgående värdelös. Jag brukar som sagt kunna skratta åt det mesta (inte minst rent elände) men drog inte ens på smilbanden här, vilket säger allt. Väldigt, väldigt dåligt – väldigt, väldigt tråkigt.