Call of Duty: Warzone

10 mars 2020, Covid-pandemin har precis dragit igång och en hel värld stängde ned. Arbetsplatser låste igen dörrarna, skolor ersatte närvarokrav och proppade salar med hemmastudier och restauranger skiftade från personlig service och fysisk närvaro till Foodora-baserade leveranser via munskyddsprydda bud. Världen gick från det ena till det andra över vad som kändes som en natt och mitt i detta, blomstrade spelindustrin. Alla fördrev vi extra mycket tid i spelens värld. Alla träffade vi vänner och bekanta över nätet i valfritt onlinespel istället för på favoritcaféet eller på arbetsplatsen/skolan.

Mitt i allt detta rullade Activision finurligt nog ut den förväxta versionen av Call of Duty: Blackout. En fullfjädrad, påkostad, omsorgsfullt hopsatt rival till Fortnite och PlayerUnknown’s Battlegrounds, och tack vare timingen, upplägget, spelmekaniken och framförallt spelseriens redan väletablerade namn, spelades Warzone av många miljoner gamers (samtidigt) inom loppet av några ynka veckor. Warzone blev väldigt snabbt väldigt populärt och puristerna är i stort sett helt eniga om att spelet var som allra, allra bäst under hösten 2020.

16 november 2022 rullade Infinity Ward och Raven Software ut uppföljaren – Warzone 2.0, detta efter att originalspelet tappat radikala mängder spelare efter att Raven beslutat sig för att byta ut spelarfavoriten Verdansk mot den minst sagt utskällda storkartan Caldera. I Warzone 2.0 hade utvecklingen i mångt och mycket fokuserat på att ge spelaren en mer grynigt realistisk upplevelse utan att för den skull frångå Call of Duty-konceptet för mycket. Tempot var markant lägre. Det fanns ett ständigt fokus på resurshantering och ground-loot-portionen var viktigare än någonsin. Den nya kartan Al Mazra bjöd på ökenpräglad storstadskrigföring, spelare belönades när de avancerade växelvis under nedtryckande eld och rekylen i puffrorna var flera gånger kraftigare än tidigare.

Detta gillades såklart inte av de mest initierade fansen och ett spel som redan tappat massor av spelare tappade ännu fler då Infinity Wards nya fokus inte uppskattades, heller. Men Raven Software polerade på, ihärdigt och i ett rasande tempo. Ett år senare, i november 2023, hade spelarfavoriten Vondelpark lagts till, speltempot var högre igen och Activision hade onekligen hittat en balans mellan vad som var Warzone och det som hade definierat Warzone 2.0, vilket i slutändan resulterade i ett väldigt underhållande battle royale-spel.

Sedan dess vore det felaktigt och direkt lögnaktigt att påstå något annat än att Black Ops-studion Treyarch med stor effektivitet sabbat det som var bra med det här spelet, något som inte bara frustrerat spelare världen över men även originalskaparna Infinity Ward som via anonyma källor kallat Treyarch för ”aningslösa” rörande just Warzone. Istället för att lyssna på spelarna, utföra vettiga undersökningar och omröstningar bland de cirka 150 000 spelarna som fortfarande hoppade ned på Urzikstan och Vondelpark, valde Treyarch istället att lyssna i stort sett enbart på en handfull högljudda Call of Duty-streamers och under de två senaste åren har man från utvecklarnas håll egentligen bara gjort Warzone snabbare, snabbare, snabbare och mer orealistiskt tramsigt – för varje vecka som gått. Legends, med allt vad änterhakar, karateskateboards, superhjälte-powerups och Nicki Minaj-skins heter. Warzone blev rena rama barnkalaset där ett tag, och är fortfarande.

Detta är för mig ett problem, och kommer alltid att vara ett problem eftersom man i Treyarchs fall vägrat lita på sin egen produkt och därmed vägrat respektera sin inarbetade publik, istället har man jagat Fortnite och därmed frångått mycket av det som gjorde det gamla Warzone så bra. Inte minst Warzone 2.0. Detsamma gällde Halo när Bungie beslutade sig för att försöka bli mer som Call of Duty, istället för att följa sin redan utstakat omtyckta bana. Bristen på förtroende för den linje man väl valt blev tydlig i båda dessa fall och förödande för båda spelen, framförallt Warzone.

Det finns fortfarande gott om förtjänster i Call of Duty: Warzone dock, det ska vi aldrig glömma eller ignorera. Delar av spelmekaniken är klockren, responsiv och intuitivt designad med för det mesta klockren vapenkänsla. Kartor som Al Mazra, Verdansk, Fortune’s Keep samt Rebirth Island är några av de bästa som battle royale-subgenren någonsin huserat och systemet med senapsgasen som föser ihop spelarna mot mitten, har alltid varit överlägset hur det fungerar i exempelvis Fortnite eller Apex Legends. Det går dock i samma andetag inte blunda för hur mycket det är här som inte fungerar eller känns gammalt.

Infinity Ward skapade ju ett system för att i realtid manipulera svårighetsgraden i Call of Duty, som ett medvetet experiment, vilket fortfarande plågar detta spel. Beroende på din KD (kill to death ratio), din XP samt hur bra du prickar i spelsessionens inledande match, manipulerar Warzone sin egen svårighetsgrad så att du som bra spelare träffar lite mer om din första match går dåligt och tvärtom, allt för att bygga en spelmässig ”hook” som ska leda fram till ökad, förlängd speltid. Detta blir så plågsamt uppenbart och är så otroligt kontraproduktivt för den som avser investera mängder av tid här, då Warzone idag känns ohederligt och ofta gissningsbaserat sett till vem som vinner och vem som förlorar en tät eldstrid.

Utöver det är den lastgamla IW9-motorn (uppdaterades från 8.0 i januari 2019) den delen av Warzone som jag gillar minst. Att hoppa ned på Verdansk idag, på en Playstation 5 Pro, känns verkligen exakt som att spela ett tio år gammalt Playstation 4-spel och i direkt jämförelse med framförallt Battlefield 6: Redsec är det nästan en smula bisarrt vad gammalt Warzone börjar kännas. Ljudet har samma bekymmer och där andra battle royale-upplevelser mappar materialdensitet, rymd, storlek, omfång och kaliber när knallar och explosioner samt fotsteg förmedlas i en surround-ljudbild, låter Warzone fortfarande som ett 2017-spel med begränsad akustisk förmåga.

Jag kommer alltid att älska 2023 års Warzone. Att hoppa med tre vänner på Market, Vondel – landa i krukväxten och via kravallskölden pressa vrålande italienare mot mina noggrant utplacerade fegisminor, var alltid roligt, alltid bra. Jag kommer alltid att älska 2023 på Al Mazra. Dunka runt i varsin bepansrad militärjeep och köra över svinförbannade britter, kriga ned Juggernaut för att erhålla de stora ryggsäckarna och slutföra Intel-uppdragen för att fuska till sig information om slutcirkelns placering. Underbara spelminnen från ett väldigt bra gratispel, som jag naturligtvis alltid kommer att bära med mig.

Call of Duty: Warzone är idag på en sämre plats än vad jag tror att det någonsin har varit, för egen del. Storkartan Avalon ser ut som en Wish-version av Zeus-kartan ur Fortnite, de scifi-doftande änterhakarna, laservapnen samt det direkt hysteriska Wipeout-tempot har inget i Warzone att göra om du frågar mig och inför Infinity Wards återtåg nu i höst hoppas jag innerligt på att allt detta slängs i sopkorgen och att Warzone blir bra igen. Just nu finns det ingen anledning att fylla upp hårddisken med det här spelet då det håller genomgående sämre kvalitet än såväl Redsec som Fortnite och Apex.