Scream 7

Sidney Prescott är såklart en alldeles utomordentligt trasig människa. Endast spillror av någon slags normalitet kvarstår, efter två årtionden av kronisk seriemördarterrorism. Att då försöka driva café och uppfostra en obstinat tonårsdotter, samtidigt som hon hela tiden balanserar på en knivsegg rent emotionellt, är naturligtvis ingen enkel match. I den premissen tar den sjunde upprepningen av skräckmästaren Wesley Cravens ikoniska original avstamp, och precis som de senaste fem Scream-filmerna är det primärt en fråga som dyker upp hos mig. Varför?

Jag förstår såklart att Scream är ett välkänt, omtyckt, ikoniskt varumärke och att denna filmföljetong drar in bra med kosing, oavsett kvalitet. Det jag däremot inte förstår är varför Paramount envisas med att fortsätta bygga ut samma berättelse med fler och fler logiskt sett bedrövligt dumma sidospår och upprepningar, istället för att göra en som alla andra idag gör, reboota skiten.

Scream 7 lider på flera sätt än ett av upprepningsutmattning. Den lider även av bleka tonårsskådespelare, utebliven spänning och en Neve Campbell vars ständigt begränsade register som skådespelerska gör sig påmint gång efter gång efter gång. Nog för att ålderns höst och mognad sett till hennes generella intensitet märks av (hon gråter åtminstone inte en hel film igenom, den här gången) men det blir trots detta enformigt, platt och väldigt enkelt att förutse.

Det finns en scen i denna film dock som räddar upp vissa aspekter och som för egen del sticker ut. Ghostface jagar runt Sidney och dottern Tatum i deras eget enorma hus, de låser in sig i familjens panikrum och nästlar sig därifrån ut mellan väggarna för att försöka ta sig ut bakvägen. Mördaren lyckades dock höra dotterns bölande och började hacka sig igenom gipset med kniv och spiskrans, medan Sidney och dottern, i vild panik, gjorde sitt yttersta för att undkomma. Den här sekvensen känns innovativ, för att vara Scream, väl strukturerad och supersnyggt filmad vilket bygger lite spänning, lite nerv och framförallt tempo.

Utöver den scenen (som varar i cirka fem minuter) finns det tyvärr inte jättemycket vänligt att säga om Scream 7. Detta har under många år varit en skräckföljetong som gått på total tomgång och när ingen fantasi, inga vinklar, sidospår eller nya påhitt går att krafsa fram ur gömmorna, kvarstår en evinnerligt tröttsam upprepning av samma trötta story i samma trötta stad, med samma trötta karaktärer. Jag gillade inte riktigt Scream 6, heller, men där prövade Paramount åtminstone något seminytt med nya karaktärer, ny skådeplats och nya turer.