Beef (S2)

Den första säsongen av Lee Sung Jins Netflix-serie var och förblir något av det bästa som den amerikanska streamingjätten någonsin producerat. Beef (S1) var briljant. Mörkt. Bisarrt. Relaterbart. Roligt. När säsong två nu har snurrat klart är det relativt enkelt att slå fast att denna historia aldrig lever upp till den första omgången, men trots det lyckas underhålla på ett par rätt anmärkningsvärda premisser.

I Beef säsong två är det unga paret Ashley och Austin vi får träffa, som råkar få syn på när deras ytligt självupptagna och pengaförskingrande chefer Josh samt Lindsay slåss i samband med ett hätskt relationsgräl (de är gifta och hatar naturligtvis varandra, innerst inne). De filmar incidenten, använder den som hävstång i ett försök att utpressa sina chefer vilket leder in dem på en bana av lögner, falskspel och smärta – Något som aldrig blir till samma högeffektiva ”beef” som i första säsongen men ändå bär med sig tillräckligt med illvilja för att kunna koka ihop den där svarta, svarta komiken som serien kretsar kring.

Beef är precis som White Lotus en ofta pricksäker djupdykning i mänsklighetens minst attraktiva sidor. Alla bär vi på våra egna demoner, alla har vi de där sidorna som vi inte vill att någon ska se, men trots detta ändå kryper fram, i pressade situationer. Det bästa som säsong två har att erbjuda är skådespeleriet från framförallt Civil War-stjärnan Cailee Spaeny medan det sämsta är att showrunner Sung Jin djupdyker för hårt i det rörigt absurda vilket gör att ingen av karaktärerna är särskilt relaterbara. Det blir nästan bara grumligt och på fel sätt, dessutom, vilket inte förtar det skrattvänliga i hur dåligt det går för alla inblandade men heller aldrig gör att det lyfter. Sung Jin borde ha sneglat mindre på White Lotus och mer på sin egen första säsong i skapandet av den här serien som inte riktigt är värd din dyrbara tid.