Seven

Jag kan för mitt liv inte komma på en enda 90-talsfilm som åldrats mer värdigt än denna. Inte en. Mycket av det handlar ju om att manuset är suveränt, Finchers regi rasande bra och Freeman/Pitt extremt rätt för sina båda roller. En annan aspekt av det ytterst lyckade åldrandet har ju att göra med att Fincher valde att dränka Andrew Kevin Walkers krypande obehagliga historia i postmodern noir-scenografi med ett dunkelt, gammaldags foto med fokus på mörka naturfärger, mörka träslag, regn och konstant natt, vilket gör att Seven känns mer stämningsfullt inramad än allting han gjort både innan och framförallt efter han regisserade detta absoluta mästerverk.

Det finns väl i grunden inte särskilt många filmer som jag sett fler gånger än denna. När jag pluggade filmvetenskap såg jag om den säkert 12-13 gånger och samma gällde för min tid i skolbänken som aspirerande manusförfattare (vilket jag naturligtvis aldrig blev). Jag såg om Seven gång efter gång efter gång efter gång och även idag, åker den ofta på – trots att dess våldsamma och våldsamt mörka ton torde göra den alldeles utomordentligt usel som ”avslappningsunderhållning”. Det är något väldigt visst med det New York som Fincher här bygger upp. Hans villighet att doppa samtliga tio tår i noir-genren utan att bli typisk eller för uppenbar, är svårslagen och Morgan Freemans rutinerade lugn och på det sättet som han på ålderns höst lärt sig hata människor, hata New York, hata allt utom sitt jobb – är lika intressant som karaktärsstudie idag som det var 1995.

Det finns verkligen ingenting i denna film som jag inte älskar. Brad Pitt har det kämpigt i ett par nyckelscener då hans träiga enformighet märks av, men Freeman bär honom genom dem alla. Jag älskar strukturen, castingen, fotot, nerven, spänningen och scenografin. Min absoluta favoritscen är faktiskt den där Somerset ska lämna över sitt gamla kontor till ungtuppen Mills och på det avigt obekväma sätt som de interagerar kring det hela, och sen avbryts mitt i av Mills fru Tracy som bjuder hem sin mans nya kollega på kvällsmat. Så skickligt skrivet, så skickligt regisserat med massor av närvaro och en ton som växlar mellan tafatt och varm, mörk och stram. Seven är en av de där mest intelligent skrivna och skickligt iscensatta crime noir-filmerna från 90-talet som går att finna och den är verkligen precis lika otroligt bra idag som den var 1995.