Serietidningsguide: Daredevil

Daredevil är en sådan karaktär som nästan känns bättre ju mer man läser honom. På ytan ser han kanske ut som ännu en klassisk Marvel-hjälte i tajt dräkt, men berättelserna om Matt Murdock har ofta varit betydligt mörkare, mer trasiga och mer mänskliga än mycket annat från samma värld. Det är också därför Daredevil genom åren lockat några av serietidningsvärldens absolut starkaste författare. Från Frank Millers brutala nytolkning på 80-talet till Brian Michael Bendis och Ed Brubakers noir-doftande storstadsthrillers finns det en lång rad fantastiska historier att välja mellan. Det här är fem serier som fungerar extra bra om man vill förstå varför så många håller Daredevil så högt.

Daredevil: The Man Without Fear
Det här är kanske den bästa rena introduktionen till Daredevil som finns. Frank Miller och John Romita Jr. tar Matt Murdocks ursprung och gör det betydligt mörkare, råare och mer jordnära än tidigare versioner. Här får man följa honom från barndomen i Hell’s Kitchen till hur han långsamt formas till Daredevil, och det som gör serien så stark är att den aldrig känns som en klassisk superhjälteorigin i traditionell mening. Det handlar lika mycket om rädsla, skuld och självdestruktivitet som om att bli hjälte, vilket också sätter tonen för mycket av det som senare skulle definiera karaktären.

Daredevil: Born Again
Många skulle nog säga att det här är den definitiva Daredevil-berättelsen. Wilson Fisk lyckas bryta ner Matt Murdocks liv bit för bit efter att hans identitet avslöjats, och resultatet blir en historia där Matt förlorar nästan allt. Det som gör Born Again så speciell är hur personlig den känns. Det handlar inte om att rädda världen utan om att försöka resa sig igen när livet redan har krossat en. Frank Miller förvandlar Daredevil till något mycket mörkare här, och mycket av den moderna tolkningen av karaktären bygger fortfarande på den här serien.

Daredevil (2001–2006)
Det här är egentligen inte bara en enskild berättelse utan en hel era, men det är svårt att prata om moderna Daredevil utan den. Bendis tar den noir-ton som Frank Miller etablerade och gör den ännu mer lågmäld och realistisk. Här blir Hell’s Kitchen nästan lika viktig som Matt själv, och hela serien präglas av en konstant känsla av paranoia där Daredevils liv långsamt börjar falla sönder. Dialogerna, tempot och den urbana känslan gör att serien ofta känns mer som ett kriminaldrama än en superhjälteserie, vilket också är en stor anledning till att så många fortfarande håller den här eran så högt.

Daredevil (2006–2009)
Ed Brubaker tar vid nästan exakt där Bendis slutar, och istället för att ge Matt Murdock någon chans att återhämta sig fortsätter han bara pressa honom längre ner. Det gör att hela serien får en nästan klaustrofobisk känsla där Matt konstant jagas av konsekvenserna från sitt eget liv. Fängelsemiljöerna, paranoian och den ständiga känslan av att allt håller på att falla samman gör det här till en av de mörkaste Daredevil-erorna överhuvudtaget. Det som gör Brubakers era så stark är också hur naturligt den bygger vidare på allt som kom innan. Det känns mindre som en ny start och mer som nästa kapitel i ett långt sammanhängande ras.

Daredevil (2011–2014)
Efter åratal av mörker och misär gjorde Mark Waid något ganska oväntat: han gjorde Daredevil rolig att läsa igen utan att förlora djupet i karaktären. Serien är ljusare, mer färgstark och betydligt mer äventyrlig än tidigare versioner, men under ytan finns fortfarande samma trasiga Matt Murdock. Det som gör den här eran så viktig är att den visar att Daredevil inte måste vara konstant nattsvart för att fungera. Tvärtom blir kontrasten mellan den lättare tonen och Matts inre problem ofta ännu starkare.