Fable – Två decennier av brutna löften och orimliga förväntningar

Jag minns ärligt talat inte när första Fable utannonserades, dels var jag inte värst stor då när Lionhead första gången teasade det 2001 och dels hade jag ju ingen Xbox. Att spara ihop de 5000 kronor som första Xboxen kostade då när den kom var för mig med en månadspeng på runt 200 kronor i det närmaste ouppnåeligt. Jag visste ju vem Peter Molyneaux var dock och jag hade tidigare spelat Populous och ytterst lite av Black & White. Det jag inte visste då var att herr Molyneux hade tämligen höga tankar om sig själv och sina spel och skröt något alldeles oerhört om vilka mästerverk det skulle bli. Fable var såklart inget undantag och det skulle ju bli tidernas bästa spel enligt honom. 

Som utvecklare måste det varit fruktansvärt att sitta och lyssna på alla hans löften och någonstans inse att det där kommer vi inte kunna lösa och folk kommer oundvikligen att bli besvikna. Det första Fable var bra, men det var absolut inte det mästerverk som utlovats och långt ifrån tidernas bästa spel. Det var förstås inget som stoppade den gode Peter och inför uppföljaren så bredde han förstås på än mer. Du skulle ju bland annat kunna plantera ett ekollon och sen se det växa i realtid över flera år. Det hände ju som bekant inte och Fable 2 fick ju överlag väldigt fina recensioner, men det var ju förstås inte vad Molyneux stått och lovat på förhand. Jag personligen lyssnade inte på den store Skrävelberg och Fable 2 blev min första riktiga kontakt med den ljuvliga genren som är rollspel. Jag älskade det och har nog spelat igenom det minst 5-6 gånger, det är ju väldigt tacksamt på många vis då det inte tar mer än 8-10 timmar att klara ut, beroende på hur mycket man väljer att göra. Jag fokuserade mycket på att bygga upp mitt fastighetsimperium och befrukta så många kvinnor som möjligt. Vissa genomspelningar var jag genomgod och satte rimliga hyror och vänstrade bara lite mot min första fru, andra gånger drog jag upp hyrorna till max, fick ett okänt antal könssjukdomar, ett gäng skilsmässor och blev ganska hatad. Trots att jag befriat världen från den ondska som Lord Lucien ville åsamka världen. Men som någon klok man sa så dör du antingen som hjälte eller lever länge nog att bli skurken och det ligger ju en del sanning i det. 

Det fanns mycket att göra i Fable 2 och jag har nog gjort det allra mesta som går, det står sig som ett av mina favoritspel, utan tvekan. Förväntningarna på Fable 3 var därför högt ställda och jag såg såklart väldigt mycket fram emot att återvända till Albion igen. Jag blev dessvärre denna gång besviken, det är absolut inte ett dåligt spel men det kändes för egen del lite trött. Lysande röstskådespeleri och fortsatt härligt torr brittisk humor förvisso, men det kändes hela tiden som att något saknades, som att glöden inte riktigt var där. Det är därmed kanske inte så konstigt att Fable därefter så sakteliga dog ut och efter Fable: The Journey så lämnade Peter Molyneux Lionhead. Studion levde emellertid kvar men när Fable Legends, som såg ganska lovande ut lades ned 2016 så kastade även Lionhead in handduken kort därefter. Där och då kändes det som att Fable var stendött, jag räknade åtminstone inte med någon återkomst även om jag förstås hoppades. 

Därför var det förstås oerhört glädjande för mig när Playground Studios utannonserade att de jobbade på en reboot, jag skrek högt rakt ut när det började uppdagas för mig vad som var på gång. Sen blev det… tyst. Väldigt tyst och vi hörde mycket lite om det nya Fable. Det började ryktas om att utvecklingen gick dåligt och jag började frukta att vi aldrig skulle få se vad Playground kokat ihop. Men så 2023 fick vi en ny trailer som lovade väldigt gott och 2024 dök ännu en trailer upp och jag kände hur mina förväntningar började stiga och det rätt rejält. Det skulle släppas 2025 sades det då men det försenades sedermera till 2026 och dessvärre så har en annan försening i form av GTA VI gjort att det nu istället kommer att släppas i februari nästa år. Jag hade ju förstås gladeligen låst in mig och spelat skiten ur Fable till hösten, men jag förstår fullt ut att man inte vill lansera det samtidigt som Rockstars monster. 

Ironiskt nog så är mina förväntningar enormt mycket högre nu än när Peter Molyneux stod och hypade upp spelen för snart 20 år sedan. För det går inte att komma ifrån att Fable anno 2027 kommer bli något annat än det vi hittills upplevt även om det fortfarande i allra högsta grad känns som Fable ska kännas, baserat på det jag sett i skrivande stund. Jag tror ju av hela mitt hjärta att detta kommer bli det bästa spelet i serien och att Molyneux inte är inblandad alls är med all sannolikhet bara bra. Det är farligt att ha så högt ställda förväntningar, det vet jag, men jag kan inte hjälpa det. Det finns risk att jag blir bränd, men då får jag helt enkelt bli det. Mitt hjärta har krossats förr och det lär krossas igen, men jag hoppas förstås att jag kommer att älska Fable innerligt. I februari får jag veta och jag längtar vanligtvis absolut inte till februari och det helvete som är vinter på västkusten, men nu gör jag det. Svik mig inte nu Playground, svik mig för i helvete inte. Då blir det en lång väntan på våren för egen del, det är ett som är säkert.