5 svinbra slashers 

Jag älskar slashers. Det kommer kanske inte som någon nyhet för alla er som någonsin läst skräckrelaterade bloggar eller texter av mig, men för alla nytillkomna här på MISSIL kommer det inom loppet av några minuter stå väldigt klart och tydligt för er att den här snubben inte bangar för en riktigt underhållande slasherfilm som underhållning på TV:n. Det är också den stora anledningen till att jag skriver denna artikel. Dels för att sprida lite kärlek på en subgenre av skräck som genom åren blivit lite väl nedtrampad från alla möjliga håll och kanter, men framförallt för att det snart är Halloween och att vi alla kan behöva lite filmtips att avnjuta när det äntligen lugnat ner sig med det evinnerliga bus eller godis-plingandet. Varning, det blir mycket 80-tal på denna lista.

Michele Soavis superunderhållande och slafsiga slasher från 1987 är kanske den allra mest kända av filmerna i denna artikel, men jag tycker nog fortfarande att den är både underskattad och framförallt alldeles för okänd hos den stora massan av skräckälskare därute. Det hoppas jag såklart ändra på i och med denna varma rekommendation. Konceptet är lika enkelt som briljant. En galning rymmer från mentalsjukhus, smyger in på en teater där ett gäng teatermänniskor just håller på med repetitioner inför en kommande teaterpjäs, tar på sig en enorm ugglemask och börjar att ta död på alla i byggnaden. Det är blodigt, fartfyllt och med det där underbart lekfulla berättandet som Soavi tog till ännu högre nivåer i Dellamorte Dellamore sju år senare.

Förmodligen den bästa holländska polisfilmsslashern som du aldrig någonsin sett (eller ens hört talas om). Om en outtröttlig polis som letar efter en seriemördare i full dykarmundering som simmar omkring i kanalerna kring Amsterdam och mördar folk på löpande band. Här finns gott om slafs, spänning och några riktigt häftiga båtjaktsscener som ökar pulsen avsevärt. Varning ska dock utfärdas för den underbart Sahara Hotnights-doftande eftertextmusiken som direkt sätter sig i skallen och sen vägrar lämna tills det att du i stort sett nynnat ihjäl dig . Uppföljaren, Amsterdamned II, släpptes ifjol. Den är…inte lika bra, men klart sevärd ändå.

Psycho II-regissören Richard Franklin älskade verkligen Alfred Hitchcock. Det märktes inte minst i den ”omöjliga” uppföljaren till Psycho (som jag faktiskt håller högre än originalet, men mer om det i en annan text) där han lät Hitchcock-passningarna flöda fritt. Men även i den här rysligt underhållande australiensiska långtradarslashern med Stacy Keach i huvudrollen märks Hitchcock-fascinationen till fullo. Det här är i princip Rear Window, men i en sjaskig lastbil där Keach (och hans tama dingo som husdjur) kommer en seriemördare på spåren och bestämmer sig för att tillsammans med en amerikansk lifterska (spelad av Jamie Lee Curtis) försöka sätta stopp för hans framfart. Road Games är både spännande och underhållande – även om nu vissa av de mer australiensiska humormomenten snuddar lite väl mycket vid Stefan & Krister. En lite modernare variant på denna är minst lika underhållande (och underskattade) Joyride från 2001 där Paul Walker och Steve Zahn spelar bröder som får en galen lastbilschaffis efter sig på grund av ett misslyckat skämt.

En av tidernas bästa slashers och ändå tycker jag inte att det pratas tillräckligt mycket om den. Mihalkas kungliga kanadensiska slasher kretsar kring den lilla småstaden Valentine’s Bluff som tjugo år efter ett brutalt dubbelmord, där mördaren gjorde det tydligt att alla hjärtans dag inte under några som helst omständigheter får firas i staden fortsättningsvis, bestämmer sig för att än en gång fira alla hjärtans dag – vilket givetvis går åt pipan när människor plötsligt dör till höger och vänster på diverse bestialiska sätt. Är mördaren tillbaka eller är det någon annan som har tagit över hans mordiska planer? My Bloody Valentine är stämningsfull till tusen med en närmast Twin Peaks-aktig småstadskänsla över miljöerna, fylld av blodiga dödsscener och med en svincool gruvarbetarförklädnad på mördaren som definitivt hör hemma i toppskiktet över masker och dräkter i slasherfilmssammanhang. Precis som i Amsterdamned finns här en sång som kommer att sätta sig i hjärnan direkt efter första titten. Skillnaden är väl att den här låten är bra på riktigt, medan den andra kanske är lite mer charmig än att egentligen kunna klassas som bra. Se för övrigt till att du kollar på den oklippta versionen av filmen. Den innehåller drygt nio minuter extra slafs som klipptes bort i bioversionen och gör faktiskt en enorm skillnad på slutprodukten.

Öppningsscenen där en kvinna kör in sin Volvo 145:a (!) i en automatisk biltvätt och får påhälsning av en yxbeväpnad dåre med en av slashergenrens kanske coolaste masker är ren och skär slashermagi. Efter det lyckas kanske inte filmen riktigt nå upp till samma höjder, men jag tycker fortfarande att Larraz giallo-doftande slasher om en mördare som terroriserar en småstad i norra Kalifornien är en riktigt underhållande historia som bjuder på gott om nagelbitande scener, slafs och ett gäng extremt åttiotaliga hacker-scener där en dataexpert vid namn Gerard tillsammans med sin käresta kommer mördaren på spåren genom att nyttja närmast Wargames-liknande chattar och andra dåtida datasystem. Slutet är dessutom fullkomligt bananas, vilket i och för sig knappast är unikt i den här subgenren, men det är likt förbaskat ett knorrigt och skogstokigt avslut som vi väl lite diplomatiskt kan konstatera kommer att gå hem olika bra hos olika tittare.