The Terminal List S2

Livet för före detta Navy Seal-löjtnanten James Reece är i början av säsong två inte lätt. Han är fortfarande efterlyst för mordet på sin fru och dotter, han är fortfarande efterlyst för mordet på en amerikansk överbefälhavare, utmålad som en landsförrädare och har ett pris på sitt huvud. I detta värdefulla huvud växer dessutom en tumör som ett resultat av de experiment som CIA utförde på Reece och hans numer avlivade Seal Team 4-pluton. Undangömd i sydöstra Afrika kontaktas han av gammal kollega som erbjuder fullständig benådning samt en operation för att plocka ut hjärntumören, i utbyte mot att han jagar rätt på en före detta medlem i sin specialstyrka, som enligt CIA bytt sida och nu jobbar med Al-Qaida.

Säsong två av Amazon Primes thrillerföljetong baseras på Jack Carr-boken True Believer och under de två inledande episoderna håller sig showrunner David DiGilio till det skrivna ordet, till punkt och pricka. Det handlar om vedergällning detta, lojalitet, förräderi och hur makt korrumperar. Det är precis som i fallet med Tom Clancy och Lee Childs mer slägga än skalpell. Detta är amerikansk kiosklitteratur på Call of Duty-premisser. Lagom dumt, lagom simpelt med en råbarkad, konstruerad konventionalitet som genomsyrar allt.

Om du förväntar dig en viss mån av dramaturgisk och retorisk intelligens här, bör du aldrig ens starta säsong två. Reece är en plågad man, hård och dödlig. Hans inre krets är plågade, dödliga. Fienderna är terrorister – muskigt elaka och tunna som ett kopieringspapper och hemma hos CIA är dubbelagenterna många, lömska och lite blekfeta sådär. Tom Clancy-känslan är ständigt närvarande, troperna radas upp, staplas på hög och tar redan efter andra avsnittet över. Tyvärr.

Utöver klyschorna och det faktum att fulspelet bakom beslutskulisserna alltid målas upp precis som i Call of Duty, med samma mängd nyanser som en svartrollad källarvägg, har DiGillio & Pratt tagit sig friheten att stuva om rätt rejält i Carrs litterära förlaga. För att kunna kannibalisera på det pågående Ukraina-kriget är det inte längre bara en rysk stadskupp via Beirut-baserad terrorism som utgör grundhotet i storyn utan en konflikt mellan Ryssland och Ukraina, också – som en del av kriget. Vi förstår såklart alla att detta är ett sätt för Amazon Prime att försöka framstå som aktuella men att använda ett pågående, verkligt krig som kioskdoftande kvällsunderhållning på det här sättet är smaklöst, och inget annat.

Det finns ett genomgående småskaligt karaktärsporträtt här som drivkraft som ersatt den breda geopolitiska konflikten som stått till grund för konflikten, och det är lika smaklöst som larvigt – det. Någon slags blodsbandsrelaterad vendetta så långsökt och tramsig att det inte går att hålla sig för skratt har lett till ett krig som skövlat miljoner med liv, och när detta står klart i säsong två av Terminal List känns den där matjordsexplosionen för att undkomma nationalgardet i säsong ett som rena rama snilleblixten.

Utan att framstå som någon svettig moralkärring här så finns det naturligtvis något äckligt i att ett pågående krig som ”fräck” backdrop för en fiktiv actionthriller. Detta borde DiGillio i allra högsta grad skippat och istället fokuserat på att använda någon annan av Carrs böcker, utan omskrivningar eller tillägg, som grundmanus för den här säsongen. Oavsett vad man tycker om Ukraina/Ryssland-krigets roll i denna säsong är resten av materialet här inget att hurra över heller minus någon enstaka prickskyttescen som erbjuder rikligt med nerv. The Terminal List fortsätter att halta på grund av stelbent, krystad dialog, drösvis med trötta militärklyschor, ensidiga karaktärsporträtt och enformiga actionsekvenser där allt går ut på att Reece smyger runt hukad med överdrivet C Clamp-grepp om gevärspipan och skjuter alla terrorister på denna jord innan de ens hunnit reagera.