Tuner

Jag gillade verkligen Leo Woodall i huvudrollen som Dexter i TV-serieadaptionen av David Nicholls alldeles lysande romantiska komedi En dag. Jag gillade honom även i White Lotus och kan väl efter att ha sett den hett efterlängtade thrillern Tuner bara slå fast att Woodall förtjänar fler huvudroller som denna. För här, är han olustigt bra. En skvätt Gosling i Drive, en gnutta Damon från Good Will Hunting och ett litet stänk av Teller ur Whiplash formar som helhet en ytterst karismatisk, stram och tystlåten huvudperson med lika många lager som fängelsetatueringar. Tuner… Måste du se.

För det är en småskaligt tät och snygg liten thriller det här. Skriven och regisserad av dokumentärfilmskaparen Daniel Roher (som knappt hunnit fylla 30 och som stod bakom den mycket sevärda dokumentären Once Were Brothers: Robbie Robertson & The Band) och nyligen utgiven via Amazon Prime, är det absolut något som jag rekommenderar dig att kika in.

Storyn kretsar kring den hörselskadade (Hyperacusis) pianoreparatören Niki och hans mentor Harry som åker runt om dagarna i en gammal rostig buss och skruvar ihop folks förbisedda instrument, stämmer dem och rustar upp. Av en ren slump snubblar Niki över upptäckten att hans överkänslighet för ljud innebär att han tydligen är en riktig fena på att knäcka kassaskåp, vilket leder in honom på brottets bana medan hans mentor och hans döde fars gamla bästis Harry kämpar för sitt liv på sjukhusbädden.

Det finns en hel del Drive, här. En tystlåten yngling, sammanbiten och präglad av ett liv som blev för hårt, för tidigt under uppväxten och trots tydliga talanger, hamnat lite på sidan av den sociala normen. Scenerna tar ofta tid på sig, ingen del känns vare sig stressad eller komprimerad vilket i kombination med bra personregi och suveränt skådespeleri gör att alla känns högst trovärdiga och nyanserade.

Ljuddesignen här är alldeles lysande och inte sedan Whiplash har jag sett en thriller där så mycket fokus lagts på en udda, unik och drivande ljudbild som under tredje akten nästan blir till en karaktär i sig. Hoffman är såklart bra, som han alltid är, och känns därmed en smula underutnyttjad medan Woodall som sagt storspelar, här. Tuner är snygg, spännande, fylld av mänsklighet och känns verklig snarare än överdriven, relaterbar snarare än uppblåst.