True Romance

Var ska man egentligen börja med superlativen när det kommer till Tony Scotts överlägset bästa film och faktiskt även Quentin Tarantinos (som skrev manuset)? Kanske just sådär. Genom ett rakt och väldigt tydligt konstaterande att den helt enkelt är världsmästarbäst. 

En i grund och botten rätt simpel kärlekshistoria om Clarence (Christian Slater) och Alabama (Patricia Arquette) som kärar ner sig i varandra och får lite problem längs vägen mot rosaskimrande lycka när de snubblar över en väska fylld med kokain – som de rättmätiga ägarna tänker göra allt i sin makt för att få tillbaka. True Romance har på typiskt Tarantino-manér kryddats med sylvassa dialoger och rikliga mängder kultfilmsreferenser (här ryms såväl Sonny Chiba-rullar som Elvis-filmer), men också actionscener regisserade med den där ljuvliga fingertoppskänslan som Tony Scott plockade fram i sina finaste stunder som filmskapare. 

Slater och Arquette är magnifika i huvudrollerna, men överskuggas ändå av det helt sinnessjukt imponerande birollsgalleriet. Få filmer kan skryta med samma uppsättning av grymma skådespelare som alla levererar stordåd. Vi har Gary Oldman som otäcka hallicken Drexl, James Gandolfini som våldsam gangster, Michael Rapaport och Brad Pitt som sköna snubbar, Tom Sizemore och Chris Penn som poliser och Bronson Pinchot som nervvrak.

Men framförallt har den Dennis Hopper och Christopher Walken som spelar mot varandra i det som, utan någon större konkurrens, står sig som den bästa scenen i filmhistorien. Jag överdriver inte. Det finns ingen annan scen som är lika svettigt intensiv som den är hjärtskärande och dessutom så löjligt välspelad att det trollbindande skådespeleriet från såväl Walkens som Hoppers sida får det mesta som fastnat på den vita duken genom åren att blekna i jämförelse. Jag kan ärligt talat inte komma på två skådespelarinsatser som imponerat på mig lika mycket som herrarna gör i scenen i fråga. Det är ren och skär filmmagi under de drygt tio minuter som Walken förhör Hopper som i sin tur vägrar vika ner sig trots att han förstår att följderna inte kommer bli särskilt trevliga. Jag får gåshud bara av att tänka på det hela. Så. Djävulusiskt. Bra.

Att sen även resten av filmen levererar gör förstås inte saken sämre. True Romance är och förblir en av mina absoluta favoritfilmer. En lika underhållande som spännande och bitvis känslosam liten kärlekshistoria regisserad till perfektion av Tony Scott och med ett manus som inte är av denna världen från Tarantinos vassa penna. Jag älskar den av hela mitt hjärta.