Road House

Kan en film vara både den bästa och den sämsta filmen på samma gång? Frågar du Road House, vilket i och för sig vore oerhört märkligt då det trots allt är en film, så är svaret ett rungande ja.  Patrick Swayze är Dalton. Ökänd utkastare i barbranschen som behandlas som rena rockstjärnan av i stort sett alla han kommer i kontakt med. Det här känns som ett slags alternativt universum, inte helt olikt det Marvel håller på med i sitt multiverse-svamlande på filmfronten, där just utkastare är vad som får samtliga kvinnor på fall och alla män att få mindervärdeskomplex. Dalton anlitas av en barägare i en sömnig liten småstad för att få ordning på torpet efter att en lokal affärspamp/ondskefull gangster (spelad av Ben Gazzara) gör livet till ett helvete för den arma kraken som äger baren. 

Det som följer är det klassiska ökänd-hunkig-utkastare-kärar-ner-sig-i-fotomodellsnygg-kvinnlig-läkare-i-den-mysiga-lilla-småstaden-och-har-massa-sexy-time-och-tar-sedan-kampen-för-småstadsborna-mot-småstadsmafioson. På pappret låter det ju egentligen inte helt olikt något man skulle kunna stöta på i klassiska evighetssåpor som Glamour och Våra bästa år. Men i verkligheten är det något helt annat. Road House känns mer som om självaste David Lynch haft ett finger med i spelet. Inte bara på grund av den märkliga bizarro-grejen med Daltons gigantiska stjärnstatus och att baren i Twin Peaks heter just Roadhouse, utan kanske framförallt hur det pendlas mellan såpoperaktiga intriger (romansen med lokala läkaren som givetvis råkar ha en släkting som gangstern ger sig på) till våldsamma slagsmål där det på klassiskt åttiotalsmanér kastas folk genom fönster på löpande band och plötsliga filosofiska utläggningar från Dalton om att ”Pain don’t hurt.”, ”Nobody ever wins a fight.” och “I want you to be nice until it’s time to not be nice.”.

Road House är en väldigt märklig film. Då har jag inte ens nämnt att Dalton verkar ha nån slags övernaturlig immunitet mot knivhugg, den blinda bar-gitarristen som ständigt kommer med roliga kommentarer, monstertrucken som skurkarna använder för att förstöra en lokal bilfirma, Daltons salt-och-peppriga überhunkiga utkastarmentor (spelad av ingen mindre än Sam Elliott), monstertrucken som skurkarna använder för att skugga Dalton, de evighetslånga scenerna där en halvnaken (och väldigt inoljad) Swayze kör Tai chi eller att Dalton gärna sliter loss struphuvuden på ruskprickar, ifall det behövs. 

Det här låter kanske som brister i vissas ögon, men jag ser det istället som anledningar till varför Road House underhåller så enormt från första till sista sekund. Det är skräpfilm när den är som allra bäst. Med påkostad urläcker musikvideolook, våldsamheter i parti och minut samt fylld till bredden av ljuvliga replikskiften.

Doc: ”Do you always carry your medical record around with you?”
Dalton: ”Saves time.”

Visst, romansen mellan Dalton och snyggdoktorn är så smörig och såpig att man utan större problem kan ta en hyfsat lång kisspaus under tiden. Och ”slutstriden” med en ständigt flinande och mycket solbränd Ben Gazzara, som närmar sig sextio bast i filmen, är förstås ett enda stort antiklimax där det aldrig råder några som helst tvivel om vad slutresultatet kommer att bli. Men vad gör det egentligen? Road House är och förblir en av åttiotalets bästa sämsta filmer. En kolossalt underhållande actionrulle som jag ser om oftare än jag egentligen vill erkänna.