Will: Follow the Light

Att likna människan vid en fyr är en vacker och djupt rotad metafor. Precis som det fysiska sjömärket symboliserar vi vägledning, trygghet och hopp för andra i mörka eller osäkra tider. Det är en påminnelse om att stå stadigt och sprida ljus utan att döma dem som är vilsna. Men vad händer när vi själva behöver en fyr i livet?

När vi själva står där ensamma längst ut i mörkret och försöker hjälpa andra att hitta hem, trots att vi själva är fast på samma förbannade klippa för evigt. Det är ungefär där Will: Follow the Light börjar. I isolering, kyla och en tystnad så kompakt att det nästan går att höra huvudpersonens obetalda terapiräkningar prassla i vinden.

Jag spelar som Will, en fyrvaktare, änkling och far. Tre roller som tillsammans garanterar att ingen kommer att må särskilt bra de kommande sex till tio timmarna. När en katastrof drabbar min hemstad och sonen försvinner lämnar jag min ensliga arbetsplats för att ge mig ut på de stora haven. Jag ska hitta mitt barn, möta mitt förflutna och helst också förstå något djupt om mig själv på vägen. Det är ett klassiskt äventyrsupplägg. En trasig man, en gammal båt och tillräckligt mycket emotionellt bagage för att få hela ekipaget att sjunka likt Titanic. Och när Will: Follow the Light är som bäst är det faktiskt väldigt fint.

Spelets nordliga värld är kall, ödslig och underbart ogästvänlig. Regnet slår mot rutorna, vinden sliter i seglen och mörkret sväljer horisonten tills bara små ljuspunkter återstår. Avlägsna byggnader ligger som övergivna minnen längs kusten. Dimman får världen att kännas både oändlig och klaustrofobisk. Här finns en ensamhet som inte bara handlar om att det saknas människor, utan om känslan av att hela naturen har vänt ryggen åt mig. Det är melankoliskt vackert på det där typiskt nordiska sättet där allt ser ut som omslaget till en platta som handlar om skilsmässa, alkoholism och en död hund.

Seglingen är spelets stora fristad. Att gå ombord på good ol’ Molly, justera seglen, lätta ankar och låta vinden bära mig över mörka vatten är märkligt rogivande. Det är tillräckligt interaktivt för att jag ska känna mig delaktig, men sällan så komplicerat att jag behöver ringa någon pensionerad sjökapten i Majorna för maritim support. I båtens varma hytt kan jag dricka te medan havet försöker mörda mig utanför. Men det är de lugna sträckorna ute på vattnet som är spelets höjdpunkt. Där vågar Will: Follow the Light sakta ner utan att kännas tomt. Havet, musiken och de avlägsna ljusen skapar en behaglig rytm där resan känns viktigare än min nästa uppgift. Det är lätt att sjunka in i upplevelsen, lyssna på vågorna och fundera över alla sina misslyckade relationer. Spelet kostar pengar, men erbjuder åtminstone viss terapi i priset.

Den stora förlorade möjligheten i form av terapeutiskt utbud är möjligheten att fiska. Inte för att Will behöver ytterligare en hobby att bearbeta sina trauman genom, men att få sätta sig i aktern, kasta ut linan och långsamt dra upp dagens fångst hade passat spelets stillsamma rytm perfekt. Jag vill kunna sitta där medan havet rullar, vinden drar i seglen och världen för en kort stund slutar kräva saker av mig. Fisken hade kunnat tillagas i hytten, bli proviant inför nästa etapp eller bara fungera som en liten paus från allt det jobbiga i livet. I ett spel som är så bra på ensamhet känns det nästan sorgligt att jag inte får dela den med en torsk.

Berättelsen är minst sagt gripande, mer än dess stundtals valhänta presentation förtjänar. Under sökandet efter sonen vecklas en historia om förlust, faderskap, skuld och nedärvda sår långsamt ut. Jag jagar inte bara en försvunnen pojke. Jag jagar möjligheten att fortfarande hinna vara den pappa jag aldrig riktigt lyckades bli.

Det är inga revolutionerande teman, långt ifrån, men spelet behandlar dem med ett allvar som ofta träffar rätt. Minnen, drömlika syner och fragment från det förflutna bygger upp bilden av en familj där kärleken alltid har funnits, men sällan uttryckts på ett sätt som någon faktiskt kunnat använda som någon själslig guide genom livet. Människor vill väl. Sedan öppnar de munnen, gör fel i tjugo år och undrar varför barnen inte ringer.

När berättelsen fokuserar på Will, hans son och de misstag som har gått i arv mellan generationerna finns här en genuin smärta. En stillsam, obehagligt vuxen sorg över hur lätt det är att bli den person man själv lovade att aldrig bli. Spelet lyckas stundtals säga något träffsäkert om avståndet mellan att älska någon och att faktiskt få den personen att känna sig älskad.

Problemet är att dessa känslor ofta måste kämpa sig fram genom ett stundtals så sömnigt röstskådespeleri att det gränsar till komedi. Katastrofer, försvunna barn och livslånga trauman bemöts med en så sval emotionell intensitet att den är svår att ta på allvar. Will kan stå mitt i sitt livs värsta ögonblick och ändå låta som om han läser upp öppettiderna för kommunens återvinningscentral. Flera repliker som borde skära rakt genom bröstkorgen landar i stället platt på durken och sköljs över bord.

Det risiga skådespeleriet blir särskilt förödande eftersom spelet är så beroende av sin berättelse. När ansiktena ser stela ut och rösterna saknar desperation uppstår ett märkligt avstånd till dramat. Jag förstår att Will är förkrossad eftersom manus säger det. Jag hör det bara inte alltid på honom.

Tempot är lika oberäkneligt som vädret. Vissa partier flyter fram med en perfekt balans mellan utforskande, berättande och stillhet. Andra känns som om spelet har glömt vart det var på väg. Men det långsamma tempot är egentligen inte problemet i sig. Ensamma spel måste få vara långsamma. Det är när långsamheten kombineras med otydliga mål, tröga förflyttningar och mekaniska omvägar som atmosfären börjar krackelera. En vemodig promenad genom dimman kan vara hypnotisk. En vemodig promenad genom samma dimma för tredje gången eftersom man missat ett litet handtag är bara dålig speldesign.

Detta blir särskilt drabbande i pusslen. På pappret passar de bra in. Jag reparerar maskiner, manipulerar ljus, letar symboler och försöker få gammal teknik att fungera trots att ingen rimlig människa verkar ha utfört något som helst underhåll sedan tidig järnålder. Problemet är inte alltid själva lösningarna, utan hur de ska genomföras.

Mekaniken är ofta klumpig, instruktionerna otydliga och interaktionerna petiga. Jag vrider på rattar, matchar frekvenser och trycker på reglage utan att riktigt förstå vad spelet förväntar sig. När lösningen till slut kommer känner jag mig sällan intelligent. Mest lättad över att apparaten slutat tjuta. Det bryter berättelsens rytm, förvandlar sorg till irritation och får Will att framstå som en man som kan segla ensam genom en storm men inte öppna ett skåp utan en ingenjörsutbildning.

Det är synd, eftersom Will: Follow the Light innehåller så mycket som fungerar. Atmosfären är stundtals fantastisk. Havet är både tryggt och hotfullt. Seglingen är trivsam, världen vacker och berättelsen bär på verklig emotionell tyngd. I sina starkaste ögonblick känns spelet som en sorglig resa genom mörkret, där varje fyr, stjärna och upplyst fönster representerar hoppet om att det kanske fortfarande finns en väg hem. Sedan börjar någon prata. Eller så dyker ännu en elektrisk panel upp och sabbar stämningen.

Will: Follow the Light är därför ett frustrerande ojämnt äventyr. Det är för vackert och uppriktigt för att avfärdas, men för mekaniskt omständligt för att helhjärtat älskas. Någonstans under de stela rösterna, de svajiga transportsträckorna och enerverande pussel finns ett hjärtslitande spel om fäder, söner och alla de ord som aldrig blev sagda.

Ljuset är värt att följa. Man får bara vara beredd på att snubbla över en hel del bråte på vägen.