Project Hail Mary

Inte nog med att NO-läraren Ryland Grace (Ryan Gosling) involveras i ett komplicerat uppdrag att rädda jorden från en elakartad, utomjordisk bakterie; han vaknar också ensam upp på andra sidan galaxen i en interstellär rymdfarkost utan något som helst minne om vem han var eller hur han ens hamnade ombord detta skepp. Hans ensamhet blir dock inte särskilt långvarig när en nyfiken utomjording knackar på hans dörr…

Andy Weirs kioskvältare Project Hail Mary var inte mer än en underhållande bladvändare när det väl begav sig. Det var definitivt ett läsvärt äventyr, men jag tröttande lite på The Martian-mallen, på humorn och den excentriske huvudpersonen. För mig är Andy Weir mer som science fiction-genrens Dan Brown och när det väl blev dags att filmatisera Project Hail Mary kunde jag räkna upp åtminstone tio starkare kandidater som kunde bli mer fascinerande filmtolkningar än Project Hail Mary. Samtidigt fanns det god potential i bokens mänskliga element och kunde överträffa boken om det bara gjordes rätt – vilket det såklart gjorde.

Jag pratar förstås om filmens huvudnummer Rocky, en nyfiken liten mineralspindel som utgör både bokens och filmens sanna hjärta. Rocky lyfter filmen på sina små stenbumlingar till axlar och som introduceras tidigt in i filmen för att kasta så mycket strålkastarljus till denna oväntade vänskap som möjligt. Det är svårt att inte charmas av denna stenkrabba, där majoriteten av tiden ägnas åt att långsamt men säkert etablera kontakt mellan Gosling och en utomjordisk civilisation. Stenklumpen blir en slags påminnelse, en reflektion om mänsklighetens finaste kvaliteter. Om något har regissörerna Phil Lord och Christopher Miller lyckats med bedriften att göra en ansiktslös varelse med knackig grammatik lättare att relatera till än James Camerons snordyra rymdsmurfar.

För att göra filmen så bred som möjligt har regissörerna trimmat ner det där torra sci-fi-fettet från boken, vilket såklart är tråkigt. Det är som sagt fullt förståeligt, men synd. Vetenskapligt sci-fi-babbel är ju lite det som ger liv till all teknik och rymdmirakel som det spekuleras om i denna genre och det saknas därmed en nödvändig motvikt till bokens mer lättsamma ton. Häri ligger filmens största problem: den överväldigande humorn. Utan den mer seriösa tonen känns det mest som att ett flertal blooper-klipp har letat sig in i filmen. Gosling är en duktig skådis, men blir stundtals påfrestande när Lord och Miller låter honom gå lös. Filmen tappar lite av sin udd och blir en gnutta utflippad, även om Rocky såklart står för några träffsäkra skratt.

Samtidigt går det inte att göra mer än att skratta när man möter den tomma kalla rymden i vitögat. Likt boken lyckas kompiskomedin för att det faktiskt berör. Dynamiken mellan Gosling och hans klippkompanjon är stark, och scenerna där Rocky och Gosling försöker lösa universums alla problem utstrålar direkt radioaktiva ”må bra”-vibbar. Dessutom är det inte bara rymdvarelsen som lyser upp universums mörker, huvudpersonens motiv och karaktärsresa är minst lika märkvärdig. Det är också ett gott tecken att man aldrig riktigt känner av filmens längd, för man vill inte släppa taget om de få karaktärerna man har följt. Det hjälper dessutom att LittleBigPlanet-kompositören Daniel Pembertons häpnadsväckande musik lyckas svetsa ihop flera av filmens spänningsscener på ett gnistrande vis, särskilt mot filmens avgörande sista halvtimme.

Project Hail Mary är en värmande publikfriare som kanske inte utmanar på samma sätt som riktigt bra science fiction bör göra, men som ändå lyckas kittla vår fantasi och förhoppningsvis banar den vägen för mer fantasieggande science fiction på bioduken.