Over Your Dead Body

Den norska thrillerkomedin I död och lust med en semipsykotisk Noomi Rapace i huvudrollen skapade en del rubriker på grund av sin blodigt råa men ändå rätt roliga karaktär. Lisa (Noomi) och hennes man Lars (Aksel Hennie) åkte till en sommarstuga för att Ovetande om att den andre hade exakt samma lömska plan) döda varandra för att därmed slippa leva i misär och samtidigt sko sig på en lukrativ livförsäkringspremie. Allt gick såklart åt skogen, fler parter blandades in och blod, våld, avkapade lemmar varvades med våldtäkter och mer blod. Jag skrattade åt det absurda och grimaserade åt hur brutalt våldsam den stundtals var. Det gjorde bevisligen även Lonely Island/MacGruber-bossen Jorma Taccone.

Over Your Dead Body är en amerikansk nyversion av det norska originalet och här spelas Lisa av Ready or Not-stjärnan Samara Weaving medan Dan gestaltas av Jason Segel (Forgetting Sarah Marshall / Shrinking). De lever i ett toxiskt förhållande. De har gått från att vara hopplöst förälskade i varandra till att önska livet ur den andre och efter att ha lånat sin dementa fars stuga samt säkrat sitt alibi, tar Dan sin gamla Volvo 240GL ut i skogen, där han avser klubba sin fru i skallen med en åra och sänka henne i den närliggande sjön. Lisa lyckas dock luska ut vad som är tänkt ske och har sina egna planer på att slippa sin äkta man, och när allting briserar – gömmer sig tre förrymda fångar på vinden i huset, och blir såklart brickor i ett ytterst blodigt spel om överlevnad, lojalitet och regelrätta vansinnigheter.

Originalfilmen var som sagt underhållande men inget direkt mästerverk. Död snö-skaparen Tommy Wirkola balanserade på gränsen till rena slaktfesten, lyckades bibehålla någon slags semikomisk (mörk) ton i det hela trots fontäner av blod och detta mycket tack vare Noomis förmåga att spela stram ena sekunden och sårbar i den andra. Taccones remake är sämre i alla avseenden, vilket är mer än regel än ett undantag gällande Hollywoods förkärlek till att köpa upp utländska succéer och förvandla dem till klart mer slätstrukna historier.

Humorn fungerar aldrig lika bra. Segel är inte tillräckligt mörk, skarp eller vass och Samara Weaving har inga komiska egenskaper alls. Däremot fungerar det grafiska övervåldet minst lika bra här och när de förrymda fångarna öser lös, dyker det upp en del tillfällen till rejäla skrattsalvor. Timothy Olyphant är stenhård som den skoningslösa skurkledaren medan den alltid så urflippade Juliette Lewis repriserar sin Natural Born Killers-psykos och gör det bra. Det finns med andra ord ljusglimtar här, men de är få och originalet är en genomgående mer lyckad film.