Keeper

Det finns skräckfilmer som vill skrämma dig med plötsliga ljud, blodiga chocker och monster som hoppar fram ur mörkret som om de missat sin entré med några sekunder. Sedan finns det filmer som arbetar på ett helt annat sätt. Filmer som inte försöker få dig att hoppa till utan snarare få dig att känna att någonting är fel. Inte katastrofalt fel till en början, utan bara tillräckligt fel för att det ska skava i bakhuvudet. Keeper tillhör den senare kategorin. Det här är en film som långsamt bygger upp ett obehag och sedan låter det slå rot. Frågan är bara om den lyckas förvalta alla de mysterier den så omsorgsfullt planterar längs vägen.

Berättelsen kretsar kring Liz och hennes pojkvän Malcolm som reser till en avlägsen stuga för att tillbringa tid tillsammans. Det dröjer dock inte länge innan något känns märkligt. Deras relation präglas av en underlig spänning och Malcolm är svår att läsa redan från första stund. Samtidigt börjar Liz uppleva saker som inte riktigt går att förklara. Syner, märkliga händelser och en växande känsla av att platsen de befinner sig på ruvar på hemligheter som sträcker sig långt bortom det lilla huset i skogen. Ju längre filmen pågår desto mer glider den från relationsdrama till folk horror, där naturen själv känns som en aktiv del av berättelsen.

Det är också här Keeper hittar sin största styrka. Osgood Perkins (Longlegs, The Monkey) har en imponerande förmåga att skapa stämning. Han behöver inte kasta fram ett monster framför kameran för att få publiken att känna obehag. Istället arbetar han med miljöer, ljud och en ständigt närvarande känsla av att någonting observerar karaktärerna från utkanten av bildrutan. Skogen som omger stugan blir nästan en egen karaktär. Träden står inte bara där som bakgrund utan känns som tysta vittnen till någonting mycket äldre och mycket märkligare än filmens huvudpersoner förstår.

Fotot är dessutom fantastiskt. Flera scener har en nästan drömlik kvalitet där verkligheten känns instabil, som om den när som helst kan börja spricka. Perkins lyckas skapa bilder som stannar kvar i minnet långt efter att filmen är slut. Det finns en självsäkerhet i det visuella berättandet som gör att även de lugnare partierna känns intressanta att följa. Keeper är en film som ofta ser betydligt dyrare ut än den faktiskt är, och den lyckas skapa en suggestiv atmosfär utan att förlita sig på stora effekter eller spektakulära skräcksekvenser.

Tyvärr är filmen inte lika säker på handen när det gäller sitt mysterium. Keeper bygger stora delar av sin spänning kring frågor om vem man kan lita på och vad som egentligen pågår bakom kulisserna. Problemet är att vissa ledtrådar blir så tydliga att de nästan börjar motarbeta syftet. Den mest uppenbara är den numera ökända tårtscenen. Utan att avslöja för mycket kan man säga att filmen lägger så stort fokus på den att det blir svårt att inte börja misstänka att något är fel. Scenen är ungefär lika subtil som en fotbollshuligan på Nobelmiddagen och får publiken att börja dra slutsatser långt innan filmen själv verkar redo att göra det.

Det innebär inte att mysteriet faller samman, men det påverkar hur man upplever berättelsen. Istället för att fundera över om något är fel börjar man fundera över exakt vad som är fel. Det är en viktig skillnad. Keeper hade sannolikt vunnit mycket på att vara lite mer återhållsam med vissa av sina ledtrådar. Flera gånger känns det som att filmen står och pekar mot en stängd dörr samtidigt som den försöker övertyga publiken om att innehållet bakom den fortfarande är en överraskning.

Samtidigt finns det mycket att uppskatta i filmens mytologi. Perkins bygger upp en värld fylld av märkliga symboler, återkommande motiv och frågor som hela tiden växer i omfattning. Särskilt intressant är hur filmen använder honung som ett återkommande inslag. Det är ett av flera element som får en nästan mytologisk betydelse och som antyder att det finns en större historia under ytan. Keeper är full av sådana detaljer. Små saker som först verkar obetydliga men som gradvis börjar kännas viktiga. Det skapar en stark känsla av nyfikenhet och gör att man hela tiden vill veta mer.

Här hittar vi dock också filmens största svaghet. Gränsen mellan mystik och frustration är tunn, och Keeper balanserar på den linan under stora delar av speltiden. Ibland fungerar det utmärkt. Vissa frågor blir mer intressanta just för att de inte får tydliga svar. Andra känns däremot som om filmen medvetet undviker att ge publiken information som hade kunnat göra berättelsen starkare. Det är en svår balansgång. När filmen lyckas känns den gåtfull och lockande. När den misslyckas känns den mer som en elefant som försöker gömma sig bakom en lyktstolpe och hoppas att ingen ska märka att vissa pusselbitar saknas.

Skådespelarna gör däremot ett stabilt arbete. Framför allt fungerar samspelet mellan Liz och Malcolm väl. Relationen känns trovärdig nog för att man ska investera sig i den, samtidigt som det hela tiden finns en underton av något osagt. Liz fungerar också bra som publikens väg in i berättelsen. Hennes förvirring blir vår förvirring och hennes växande obehag smittar av sig på tittaren. Keeper hade kanske kunnat ge karaktärerna ytterligare djup, men prestationerna är tillräckligt starka för att bära berättelsen genom dess mest abstrakta partier.

Det som i slutändan gör Keeper sevärd är att den vågar vara märklig. Många moderna skräckfilmer känns nästan överdrivet fokuserade på att förklara sig själva. Här finns istället en vilja att låta vissa saker förbli dunkla och obekväma. Alla kommer inte att uppskatta det. Vissa tittare kommer sannolikt att lämna filmen med fler frågor än svar och känna sig frustrerade över det. Andra kommer att uppskatta att Keeper litar på publikens förmåga att tolka och fundera vidare på egen hand. Jag hamnar någonstans mitt emellan.