Jackass: Best and Last

I likhet med Jigsaws otäcka fällor i Saw-rullarna, så finns det alltid nåt stunt eller upptåg i en Jackass-produktion som etsar sig fast och liksom vägrar lämna ens medvetande (mest troligt så länge man lever). Laxeringsmedel-Twister i Jackass Best and Last är ett sådant. Det både äcklar och fascinerar på samma gång i klassiskt Jackass-manér medan andra ”nya” inslag mest får en att känna sig illa till mods och tänka ”är det verkligen lämpligt i deras ålder?”. Det är något sorgligt i att se Steve-O så taggad på att stoppa upp saker i röven och sen skrikskratta högljutt i samband med det. Eller att se Pontius våldsamt fladdra och köra helikoptern ackompanjerat av väsande gapflabb.

Samtidigt borde jag ju inte bli förvånad när det trots allt rör sig om ett gäng med människor som i nästan 30 års tid ägnat stora delar av sitt skapande med att antingen föra in eller ut något från ändtarmsöppningar samt ha framme sina kön i tid och otid. 

Precis som i förra filmen, Jackass Forever, känns det inte heller som att de nya ”medlemmarna” i gänget tillför någonting av värde till produktionen. Det är bara Poopies som på ett synnerligen friktionsfritt sätt lyckats att integrera sig med originalmedlemmarna. Inte minst när han går balansgång över metallrör med ett radiostyrt elkoppel runt snorren. Då känns det som något från den gamla, goda och härligt idiotiska tiden. Övriga nytillskott står mest bara och garvar i bakgrunden eller, som i fallet med Zach, står/hänger och är jättetjock. 

Jackass Best and Last blir också förvånansvärt känslosam mellan varven. Inte bara genom det sentimentala och nostalgiska värdet i att se på gamla klipp som kastar en tillbaka till tidigt 00-tal, utan också i hur ensemblen med Knoxville i spetsen tycks landa i att det här faktiskt är slutet på deras resa tillsammans. Att scenerna som fuktar ögonen en gnutta ofta bryts av med ett pungslag och ett kollektivt asgarv gör bara det hela så mycket vackrare. 

Fast å andra sidan är det lite svårt att inte bli rätt så jäkla cynisk till hela grejen med att sälja in en ny Jackass-film till publiken och sen till största delen fylla upp den med gamla klipp. Jojo, gänget vill sitta ner och blicka tillbaka och många av klippen är ju hur roliga som helst, men rättfärdigar det verkligen kostnaden för en biobiljett? Det vete tusan alltså. Jackass Best and Last känns i grund och botten som något som hade passat bättre uppladdat på nätet för fansen att titta på. För majoriteten av innehållet är ju sånt vi redan sett förut.

Men om det här nu faktiskt är slutet på riktigt, så är det väl bara att lyfta på hatten (eller då gubbkepsen) och tacka för flera av de största gapskratten som jag upplevt i mitt liv. Jackass är ju definitivt inte för alla, men för egen del kommer dessa tokstollar för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Och just därför höjer jag betyget på den här rätt skamlösa cashgraben till en sexa.