Deer & Boy

Ibland, inte alltid, men ibland är det en betydande del av mig som föredrar ett indiedoftande stumspelsäventyr på ett par korta timmar mer än alla storslagna miljardupplevelser i världen. Ibland är den där lilla, intima och framförallt känslosamma, lugna, vackra upplevelsen utan dialog, trial & error eller struliga onlinelägen precis vad jag behöver och den här veckan, var en sån vecka. Deer & Boy nådde min Playstation 5-hårddisk vid exakt rätt tillfälle och efter att ha upplevt ett par timmar av Lifelines debutspel är jag övertygad om att detta är ett av sommarens vackraste spel.

I Deer & Boy kontrollerar vi en ung pojke som under inledningen rymmer hemifrån. Vi vet inte riktigt varför, vad som plågar honom eller var han har tänkt ta vägen, mitt i den mörka, regniga höstnatten. Ensamhet är det första temat som behandlas här. Det andra temat är sorg. Något traumatiskt har hänt pojken som på sin egen resa genom ett oändligt vackert och ständigt föränderligt landskap stöter på en liten hjortkalv, som snabbt blir hans enda vän och som sen följer honom genom världen och hjälper till med att klura ut en del av de miljöbaserade pusslen som spelaren ställs inför.

Saknad, är den sista delen av den treenighet av basala känslor och dess uttryck som Deer & Boy porträtterar och precis som många andra indiespel av samma typ, gör det ett riktigt bra jobb med att visualisera sorg och saknad på ett vis som inte kräver dialog, storslagna orkestrar eller exposition, tvärtom. Här upplever jag pojkens smärta genom miljöbaserat berättande och genom tid tillsammans, snarare än att bli skriven direkt på snoken. På så sätt får jag samma vibbar av Deer & Boy som jag till viss del fick från Monument Valley 2, Old Man’s Journey, The Last Campfire, Florence eller Journey. Jag känner mycket, många olika känslor, och investerar mig själv i den lilla pojkens (och hans hjortkalv-kompis) öde.

Det är ett sällsamt vackert spel det här. Det estetiska är suveränt väl utformat, världen är atmosfärisk, suggestiv, mörk, ogästvänlig men även slående i all sin prakt och kontrasterna däremellan fungerar som en motor för berättandet, i sig. Spelmekaniken är simpel men välfungerande och musiken väldigt bra i ett spel som i slutändan känns som en lyckad debut från en ny studio och en minnesvärd liten upplevelse som väcker känslor, i mängder.