In The Grey

När en sydamerikansk knarklord till despot norpar tio miljarder kronor från en Wall Street-firma, träffar skiten fläktbladen, som man säger i Hollywood. In sätts en bunt elegant klädda spioner som ombeds hämta tillbaka pengarna i utbyte mot en hittelön på hiskeliga en miljard dollar. Den förföriskt vackra men sluga / dödliga Rachel (Eiza Gonzalez), covert ops-agenterna Sidney (Henry Cavill) samt Bronco (Jake Gyllenhaal) iscensätter en sjuhelsikes kupp för att försöka lura den allhärskande skurkbaronen Salazar att leda dem dit pengarna ligger. Låt spelet börja.

Få filmskapare har varit flitigare under de senaste åren än Lock Stock-gubben Guy Ritchie. Han har under loppet av några få jordsnurr lyckats klämma ur sig manusen till produktioner såsom Operation Fortune, Wrath of Man, The Covenant, The Gentlemen (Netflix-serien), The Ministry of Ungentlemanly Warfare, Young Sherlock (Amazon-serien) samt denna rulle. Guy har alltså sedan 2023 skrivit fler manus och regisserat fler filmer än vad Quentin Tarantino gjort på 35 år, eller lika många som Stanley Kubrick pressade ur sig under sin 48-åriga karriär. Ritchie… Måste därmed beskrivas som filmvärldens flitigaste. Guy Ritche är Rich. Borde således döpas om till Guy Richer.

Men ja, lika bra som The Gentlemen-serien var och är och lika sevärd som jag anser Young Sherlock vara – Lika nonsensaktigt mediokra och opersonliga tycker jag att hans långfilmer gått och blivit. Hans signum är som bortblåst. Den käftigt rappa London-grejen med rappa klipp och kantigt knorriga karaktärer har ersatts av en direkt-till-streaming-doftande uddlöshet som stinker medelmåttighet lång väg. Hans historier har vi alla sett förut, hans karaktärer är tunna och stereotypiska och hans berättande känns allt-som-oftast bara som om det följer en traditionell mall, snarare än att försöka engagera och underhålla med någon slags originalitet.

In the Grey fungerar dessvärre precis, exakt så. Storyn i sig har vi sett 100 gånger tidigare precis som karaktärerna i sig. En spion är snackigt avslappnad och cool medan den andra är typiskt brittisk i sin framtoning. Kontrollfreak-doftande aristokrat med pressvecks-chinos och fokus på stoisk punktlighet. Cavill och Gyllenhaal är förvisso bra (de är alltid bra, alltid) men deras karaktärer är trötta, deras dialogväxlingar är innehållslösa och deras actioninsatser känns utstuderat avslagna på ett vis som nästan all streaming-action idag gör. Jag förstår nu varför denna film färdigställdes våren 2023 men sen aldrig släpptes på grund av klena resultat i diverse fokusgruppstester. Den är inte särskilt bra och den borde kanske aldrig blivit till.