Den hemliga kvinnan

Rent strukturellt är det en ordentlig utmaning att just nu leta reda på en nordisk thriller som utmärker sig som sämre än Barbara Topsøe-Rothenborg senaste fiasko. Här får vi stifta bekantskap med café-ägaren Louise (Natalie Madueño) som lever sitt idylliska, lugna liv i en norsk fjord tillsammans med sin boy-toy Jocke. Mitt i middan dyker en skinntorr farbror upp och kallar henne för Helene. Louise fattar såklart ingenting. Vem är farbrorn som inte använt hudkräm sedan Sundsvall brann? Varför säger han att hon heter Helene?

Det tar sen en enda sekund för den alldeles utomordentligt aningslösa regissören Barbara Topsøe-Rothenborg att klippa till en polisstation där Louise nu sitter. Boom! Du lider av akut minnesförlust och du heter egentligen Helene och är dansk, om du inte hade begripit det när du uttalade de mest vedertagna norska fraserna som om du laddat strupen full med morgongröt. Sen klipper Barbara igen. Boom! Helene-Louise står nu framför sin egen herrgård strax utanför Köpenhamn, framför henne står hennes äkta man, hans mor och hennes femåriga son. Helene driver ett internationellt fraktföretag som hon ärvde av sin numer avlidne far, och hon har varit försvunnen i två års tid.

Klipp. Helene bor nu med sin man igen utan att hon minns vem han är, vad han heter eller hur hennes liv såg ut, och hon är helt opåverkad av att allt – igen, har vänts upp och ned. Den rutinerade danska dramaskådespelaren Claes Bang gestaltar den lömske Edmund som vill ha tillbaka sin borttappade fru till varje pris, medan den norska pojkvännen Jocke börjar gräva i det förflutna.

Att ha akut minnesförlust och den berättarmässiga drivkraften när huvudpersonen desperat försöker minnas sitt gamla liv, som propeller i en thriller, har gjorts förr. Vi har sett det 19 miljoner gånger tidigare och när det görs snyggt, som i The Bourne Identity, Memento eller i Eternal Sunshine of the Spotless Mind, kan det såklart vara ett suveränt motiv för en rafflande intrig. I Den hemliga kvinnan blir det dock snabbt till den huvudsakliga orsaken till varför filmen inte fungerar, nånstans.

Nog för att den 30 år gamla boken är snaskig kiosklitteratur, men filmen som baseras på den är sämre på alla tänkbara sätt och vis och känns så slarvigt, slafsigt, stressat ihopslängd att det är en utmaning i sig att inte fylla den här recensionen med svordomar. Det finns ingen spänning här och när det är tänkt att det ska vara spännande, är nerven död och tempot alldeles för högt. Dialogen är risigt skriven och kasst levererad av i stort sett alla utom Bang, som gör allt han kan med det dåliga materialet han matats med.

Den gripande psykologiska kampen som borde vara kärnan i en historia om total minnesförlust, om att mista sig själv och sin familj, för att sen bara lyckas luska ut att något är lurt med hela situationen – Existerar inte här och när vi då kryddar med tunna, platta papperslappar till karaktärer och en uddlös uppgörelse mot slutet, är det lätt för mig att helt avfärda Den hemliga kvinnan, vars enda egentliga hemlighet är hur usel hon är.