Avatar: Fire and Ash

Efter två filmer där James Cameron byggt upp Pandora som en av filmhistoriens mest fascinerande världar återvänder vi återigen till konflikten mellan Sully-familjen och människorna som vill exploatera planeten. Efter händelserna i The Way of Water försöker Jake, Neytiri och deras barn hitta en ny trygghet, men freden blir kortvarig när nya hot växer fram. Samtidigt fortsätter Quaritch sin jakt på Jake, medan en ny grupp Na’vi introduceras i form av askklanen, ett folk som till skillnad från de tidigare stammarna präglas av ilska, sorg och en mer destruktiv relation till sin omgivning.

Det är på pappret ett spännande steg för Avatar-serien. Efter att ha visat oss skogens och havets folk hade Cameron möjligheten att bredda bilden av Pandora och visa att planetens olika kulturer inte bara skiljer sig åt i utseende, utan även i värderingar och livssyn. Tyvärr är det just här som Fire and Ash inte riktigt lyckas. Askklanen känns mer som en idé än som ett verkligt samhälle. Man vill veta mer om deras historia, deras tro och vad som gjort dem till det de är, men filmen nöjer sig ofta med att använda dem som motståndare istället för att verkligen utforska dem.

Det är synd, för när Avatar är som bäst handlar serien inte bara om spektakulära miljöer utan om att få upptäcka en främmande värld. Den första filmen hade en nästan magisk känsla av att kliva in på Pandora för första gången, medan The Way of Water lyckades skapa samma fascination genom havsfolket och deras relation till naturen. Fire and Ash har fortfarande en värld som är svår att slita blicken från, men efter tre filmer börjar det bli tydligt att det visuella inte längre räcker på egen hand. Pandora är fortfarande vacker, men känslan av upptäcktsresa har till stor del ersatts av en känsla av igenkänning.

Det märks inte minst i filmens actionsekvenser. James Cameron är fortfarande en mästare på att skapa storslagna scener, och det finns flera ögonblick där filmen visar upp en teknisk nivå som få andra produktioner kan matcha. Men problemet är att mycket känns alltför bekant. Den stora finalen bygger återigen kring en omfattande konflikt där familjen Sully måste kämpa för sin överlevnad, och istället för att kännas som en ny utveckling av berättelsen väcker den en känsla av att vi redan har varit här tidigare. Efter den emotionellt starka avslutningen i The Way of Water blir det svårt att inte jämföra, och då känns Fire and Ash betydligt mindre inspirerad.

Samma problem finns hos Quaritch, som ännu en gång fungerar som filmens främsta antagonist. Stephen Lang spelar fortfarande rollen med imponerande intensitet, men karaktären har börjat stå och stampa. Det fanns en intressant möjlighet i att låta honom återvända som en ny version av sig själv och utforska vad en andra chans gör med en människa. Hans relation till Spider hade kunnat bli något betydligt mer komplicerat än bara en konflikt mellan far och son, men filmen väljer istället att hålla honom kvar i samma hämnddrivna spår som tidigare. Resultatet blir en skurk som fortfarande är effektiv, men som inte längre känns särskilt överraskande.

Även Kiri, som varit en av de mest intressanta karaktärerna i serien, får inte riktigt den utveckling hon förtjänar. Hennes unika koppling till Eywa har byggts upp som något mystiskt och nästan gudomligt, men när filmen utforskar hennes relation till planetens själ känns det märkligt att hennes resa inte får vara mer personlig. Det som borde vara en av filmens mest betydelsefulla delar tappar kraft när hennes speciella förmåga inte får den tyngd som byggts upp tidigare.

Det kanske största problemet med Avatar: Fire and Ash är dock att den aldrig riktigt känns som ett nödvändigt steg framåt. Efter två filmer där James Cameron byggde upp Pandora och Sully-familjens kamp mot människorna känns den tredje delen mer som en omväg än en vidareutveckling. Istället för att driva berättelsen framåt ägnar filmen mycket tid åt att återvända till konflikter vi redan sett och förbereda marken för framtida delar. Det är svårt att skaka av sig känslan av att Cameron riskerar att mjölka ut sitt eget universum, där varje ny film måste bli större och mer spektakulär men inte nödvändigtvis har något nytt att säga. Fire and Ash känns stundtals mindre som nästa kapitel i en storslagen saga och mer som en mellanakt som placerats in för att hålla maskineriet igång.

Avatar: Fire and Ash är långt ifrån en dålig film. Det finns fortfarande stunder där James Cameron visar varför han är en av filmvärldens främsta visionärer. Få regissörer kan skapa en sådan känsla av skala och tekniskt mästerskap. Men den här gången känns det som att serien har fastnat mellan det förflutna och framtiden. Den vill bygga vidare på det vi älskar med Avatar, men vågar inte riktigt ta de steg som krävs för att kännas ny.