Bubsy 4D

1993 års Super Nintendo-spel Bubsy: Claws Encounters of the Furred Kind var ett av de mer påkostade spelen till Nintendos 16-bitarsmaskin då hela 22 personer arbetade med det, medan andra stortitlar utvecklades på den tiden av kanske fem personer, eller tio. Super Mario World producerades av elva personer medan Sonic the Hedgehog utvecklades av sju utvecklare. Bubsy däremot, var Accolades försök att ”ta över genren” som designern Mike Berlyn uttryckte det i en gammal intervju med speltidningen Computer & Video Games.

Berlyn och hans 22-mannateam hade under ett halvårs tid snöat in helt på Sonic the Hedgehog till Mega Drive, vilket imponerade så pass mycket på samtliga av de inblandade att de använde Yuji Nakas stilbildande igelkott som måttstock, som ett facit för vad Bubsy skulle vara, och hur spelet skulle fungera. Snabbt och snyggt som Sonic, djupt och utmanande som Super Mario World, var de grundläggande honnörsord som användes under utvecklingens gång och även om vissa av betygen var ganska höga, var jag personligen aldrig ett särskilt stort fan, nej. För mig var Bubsy aldrig ett spel som på riktigt kunde tävla med Mario, Sonic eller Mega Man. Det kändes alltid mer som ett Croc, Gex eller Zool – En slags billigare, sämre kopia på de sanna originalen och det gällde även för 1994 års Bubsy II, enligt undertecknad.

1996 års Bubsy 3D var tänkt att bli den klösande rödlons tredimensionella genombrott och Accolade vräkte ned pengar i såväl utvecklingen som marknadsföringen. Med facit i hand borde de struntat i båda delarna då Bubsy 3D står sig som ett av de sämsta spelen till Playstation och titeln som en gång för alla brände plattformskatten på bål, inför en spelvärld som sedan länge övergett honom. Men skam den som ger sig. Han är nu tillbaka, igen. I sitt sjunde spel. Bubsy 4D är här, och det här hade jag tveklöst kunnat vara utan.

De ondskefulla rymdmonstren är tillbaka och den här gången har de återvänt till Jorden för att norpa den gyllene fleecen. De har även lagt beslag på alla får vars ull gör fleecetyget möjligt och det gäller nu för Bubsy att återta kontrollen över fleecen och fåren garnbollar, genom att hoppa, dubbelhoppa glida och rulla sig igenom en hel drös av banor som känns som de lånats i stort sett rakt av från utvecklarna Fabraz förra spel Demon Turf, som lånat ut sin celshading-teknologi till Accolades ljusröda klösekatt, också.

Bubsy kan vägghoppa, dubbelhoppa och förvandla sig till en hårboll som likt Samus kan rulla genom avloppsrör och nedför backar, och rent spelmekaniskt är det väl inget större fel på det här äventyret. Spelets kamera däremot är inget att skrika sig hes över och banornas layout är inget vidare, trist nog. Det finns sannerligen sämre plattformsspel till våra nuvarande konsoler men det finns i samma andetag väldigt många spel inom denna genre som är mycket, mycket bättre. Jag gillar inte riktigt den självmedvetna humorn som precis som i Bubsy 3D känns forcerat fjantig även om fjärdeväggen-grejorna på pappret säkert fungerade väl. Jag gillar inte riktigt hur det ser ut eller presenteras och även om mekaniken är godkänd är det enkelt att konstatera att du bör skippa Bubsys återkomst och lägga pengarna och din värdefulla tid på något annat.