7 Steg

Det finns något lockande med premissen i 7 steg. Josef träffar Elle och kastas snabbt in i hennes märkliga syn på relationer där kärleken tydligen följer sju tydliga steg. Upplägget känns först som början på något ganska spännande. En romantisk historia som samtidigt har ett mysterium i centrum. Den sortens film där man förväntar sig att bitarna sakta ska falla på plats tills allt plötsligt klickar till. Problemet är bara att filmen verkar betydligt mer intresserad av att verka djup än av att faktiskt vara det.

Det går nästan inte att prata om filmen utan att nämna Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Den där lite drömlika, fragmentariska kärlekshistorien där relationen bryts upp i minnen, känslor och konstiga små ögonblick känns väldigt bekant. Skillnaden är förstås att Eternal Sunshine faktiskt lyckades skapa något genuint rörande och originellt. 7 steg känns mer som en film som har tittat på den, nickat imponerat och sedan försökt göra något liknande utan att riktigt förstå varför det fungerade från början.

Filmen vill väldigt gärna vara smart. Elle pratar om kärlekens sju steg som om hon sitter på någon sorts hemlig universell kunskap om hur relationer fungerar. Problemet är bara att ju mer hon pratar om det desto mer börjar det låta som något man skulle kunna läsa på ett Instagramkonto med citat om livsvisdom. Det låter klokt vid första anblicken men så fort man börjar tänka på det lite mer inser man att det mest är fluff. Just Elle är också en ganska frustrerande karaktär. Hon är mystisk på det där sättet som filmer ofta tror automatiskt gör en person intressant. I praktiken innebär det mest att hon beter sig märkligt, säger kryptiska saker och sedan försvinner innan någon hinner ställa följdfrågor. Det gör att man som tittare sitter där och väntar på att allt ska förklaras. Att hennes beteende ska visa sig vara en del av något större.

Det är här filmens största problem dyker upp. Hela berättelsen bygger upp ett mysterium kring Elle och hennes försvinnande. Man sitter och väntar på den där klassiska filmiska aha-upplevelsen när allt plötsligt faller på plats. Men när filmen närmar sig sitt slut känns det mer som att någon glömt lägga sista pusselbiten i kartongen. Mystiken byggs upp ganska skickligt men när det väl är dags att leverera känns payoffen märkligt tam. Det är lite som att få höra början på en väldigt spännande historia och sedan upptäcka att berättaren aldrig tänkte avsluta den.

Det finns ändå saker som fungerar. Joel Spira gör ett stabilt jobb som Josef och lyckas ge sin karaktär en mänsklig nerv som filmen verkligen behöver. Hans lite mer jordnära energi fungerar som en bra motvikt till hela filmens svävande filosofi. Veronica Maggio har också en speciell närvaro i rollen som Elle, även om karaktären ibland känns mer som ett koncept än en faktisk människa av kött och blod. Rent tonalt har filmen dessutom en ganska mysig atmosfär. Den rör sig mellan romantik, melankoli och lite drömlik mystik. I sina bästa stunder känns det nästan som att man tittar på en lång musikvideo där stämningen är viktigare än själva handlingen. Tyvärr är det också lite av filmens problem. Den är mycket bättre på att skapa känslor än på att berätta en historia som faktiskt håller ihop.

I slutändan känns 7 steg som en film med en bra idé som aldrig riktigt lyckas bestämma sig för vad den vill vara. Den vill vara romantisk, filosofisk och mystisk på samma gång men hamnar mest i ett läge där den antyder stora tankar utan att riktigt formulera dem. Resultatet är en film som hela tiden känns som att den är på väg mot något väldigt smart men som aldrig riktigt kommer fram. Det är inte en katastrof till film. Den har ambition, den har stil och den har några riktigt fina ögonblick. Men den lämnar också efter sig en ganska stark känsla av att den hade kunnat vara betydligt bättre om den bara vågat vara lite mindre mystisk och lite mer tydlig.