The Thing: Remastered

Maffia, Varulv, Among Us, Spelet på SVT och TV4:s Förrädarna med den ex-kriminelle, kriminellt karismatiske Dragomir Mrsic som programledare. ”Social Deduction-spel” där man med rävspel och lögner försöker lista ut vem som inte är en del av gruppen tycks aldrig tappa i popularitet, snarare precis tvärtom. Men långt innan både Maffia (och helikopterrånet mot Götabanken) var John Carpenters banbrytande, moderna klassiker till skräckrulle The Thing.

Den knappt 45 år gamla filmen om alien-viruset som via en smittad Siberian Husky-hund letar sig in ett polarexpeditionsläger och tvingar hela forskningsstationen att misstänkliggöra varandra, möta sin paranoia och hela tiden vara på sin vakt, är fasligt spännande både sett till premiss och utförande. Det krypande hotet, isolationen på Antarktis stäpp och den panikartade desperationen och skräcken är tidlös. Annat kan sägas om genren anonyma, gråbruna militärskjutare, vilket Computer Artworks tyvärr valde att istället nyttja för sitt spel The Thing från 2002.

Inledningen bär åtminstone delvis filmens suggestiva atmosfär. En timrad stuga ute på den karga, antarktiska öknen som ska representera MacReady och gängets skådeplats från filmen, strösslas med Carpenters ikoniska kännetecken. Karaktären Childs hopkrupna och stelfrusna kropp, yxan i dörren till kontrollrummet, den rektangulära gropen där man först fann UFO:t – de är alla där och skapar härligt ryslig igenkänning. I rollen som J.F. Blake ska jag tillsammans med mitt förband undersöka vad som skett, men när vi strax bortom stugan möter ett stort köttigt monster blickandes ner på oss från kanten av en ravin, då står det klart en gång för alla. The Thing lever, och måste förstöras.

Denna första timme behöver inte skämmas ett dugg bredvid dunderklassiska titlar från samma tid, som Resident Evil och Silent Hill. Systemet för rädsla och tillit, där jag behöver ta hand om men också se upp för mina militärkamrater, upplevs som fullständigt unikt och troget filmens anda. Ger jag mina vänner vapen och ammunition, medicin och adrenalinsprutor så litar de mer på mig och följer mina order. Skulle de däremot drabbas av fullskalig panik eller smittas ner bakom min rygg och plötsligt bli min fiende, har jag en fullt utrustad supersoldat att slåss mot. I teorin åtminstone.

För trots att Nightdive Studios slipat bort en av originalspelets större skavanker till denna remaster, nämligen att det ofta var förutbestämt när, var och hur ens kamrater kastade av sig kläderna gud gav dem, konverterade till alien och gav sig på en, så mattas dramatiken snabbt av. Vännerna bär inte på någon direkt personlighet och utgör inte heller något vidare hot. Tvärtom skjuter jag dem ibland i huvudet eller i stjärten bara för att se hur mycket de litar på att jag inte ska göra det igen.

Filmens klaustrofobiska, paranoida skräck frångås sedan tyvärr fortare än kvickt. The Thing: Remastered följer Resident Evil-spelens klassiska miljöstruktur från natur vidare till labb och militärkomplex, med slagsida åt sistnämnda. De underjordiska korridorspassagerna jag tillbringar majoriteten av spelets timmar i framkallar visserligen akut klaustrofobi, och paranoian är ohyggligt stark när jag aldrig vet om de head crab-liknande monstren någonsin kommer att sluta respawna och välla in över mig från ventilationstrummorna, men inte av en typ jag uppskattar, alltså.

Även berättelsen följer i Resident Evils väl upplöjda spår. Chefen för uppdraget, Colonel Whitley, injicerar sig med The Thing-genen för att försöka bota sin cancer och blir en tolv meter hög alien på kuppen. Den tandprydda ändtarmen tas sedan av daga med ett stationerat maskingevär från en cirkulerande helikopter. Inte precis vad man väntar sig av ett The Thing-spel, och trots att Carpenter både gett sitt medgivande till berättelsen och lånat ut sitt ansikte och röst till en av spelets karaktärer, så får jag förmoda att det skedde under ett svagt ögonblick när sedelbuntar tjocka som Kurt Russells hårsvall bytte händer.

Att Nightdive Studios lagt tid och pengar på att restaurera och putsa till just det 24 år gamla The Thing kan man fråga sig, men deras hängivenhet och kärlek till dåtidens actiontitlar är det ändå svårt att ta miste på. Att få sitta ner och mysa med ett, om än medelmåttigt, licensspel i 4K-upplösning och bilduppdatering upp mot 120 bilder per sekund, buggfixar och diverse pill, är ändå en liten kulturgärning man som fan av filmen kan offra sex-sju timmar på.