Drömmen som rymdes i en Hemköp-kasse

I november 1987 stod jag i kassakön på Åhléns med Kung-Fu till NES i handen. Jag hade hyrt spelet två gånger. Det var ett givet köp. Då pekade en äldre kille – säkert nio år – mot ett nytt spel i montern. Han var övertygande, och spelet var guldfärgat. Det räckte. Jag köpte Zelda i stället.

Kväll efter kväll spelade jag utan att förstå ett dugg. Aldrig hade jag ångrat ett köp så mycket. Tills en värld öppnade sig. Sedan en till. Och en till. Zelda till NES var det närmaste magi jag hade kommit – och anledningen till att spel blev en del av mitt liv. Tio år senare jobbade jag lördagar i korvmojen på Domus i Östersund. En lång kille i röd North Face-jacka dök upp allt oftare. Han hette Petter och pratade om spel som om det vore rockmusik. Framför allt hade han en dröm: en egen speltidning.

Först gjorde han en svartvit tidning åt TV-spelsbörsen i Östersund. Sedan packade han tidningsskisserna i en Hemköp-kasse och reste till Stockholm för att övertyga förlagschefer om att starta en rikstäckande TV-spelstidning för vuxna. Jag tänker på den där unge mannen ibland. På modet hos tjugoettåringen som klev in i mötesrummen och packade upp sina skisser ur en plastkasse. Jag kan ha fel, men jag tror inte att han tog av sig den där röda North Face-jackan en enda gång. 

Sommaren 1999 höll vi andan. Något var på väg.

MISSIL.

Jag satt i passagerarsätet hela tiden.

Det tog mig långt. Från korvmojen till Tv-spelsbörsen. Från Östersund till Östermalm. Från Stockholm till E3 i Los Angeles. Framför allt insåg jag att jag nog inte skulle bli snickare. Åren kring millennieskiftet förändrade allt.

Jag tog en bild på Petter på MISSIL-redaktionen. Så vitt jag vet är det den enda som finns därifrån. Han tittar inte ens upp. Sådant fanns det inte tid för. Att sitta och le in i en kamera. Vi hade ett tjockt magasin att fylla och annonser behövdes inte. Spray hade pengar. En av de där nätterna – när vi varvade tidningsmakeri med multiplayermatcher i Half-Life – skickade vi ett omslag med spelet Messiah till tryck. Svindyr guldfärg. Någon gummiaktig ytbehandling. Vi var lite oroliga för vad chefen skulle säga om kostnaden.

En vecka senare stod han där och höll upp tidningen.

– Guld? Bra jobbat, grabbar.

När jag tänker efter tog jag nog bilden för att se att kameran fungerade. Inte kunde jag veta att en sekunds ängslan – tänk om filmrullen hakat upp sig – skulle ge oss den enda ögonblicksbilden från den tiden. Det är mycket begärt att vi skulle ana att något skulle hända, att IT-bubblan skulle spricka om bara några veckor, när vi fortfarande funderade på om Pikachu skulle vara gul eller guldfärgad på nästa omslag.

Men bubblan sprack – på alla sätt. 

MISSIL försvann. Gamereactor tog vid. Jag hoppade av.

Jag slutade spela, men aldrig att skriva. Så gick åren. Det blev 2015. Av någon anledning satt jag framför Bloodborne till Playstation 4. Kväll efter kväll spelade jag utan att förstå ett dugg. Aldrig hade jag dött så många gånger i ett spel. Aldrig varit så uppgiven. Tills en värld öppnade sig. Sedan en till. Bloodborne och Dark Souls lärde mig samma sak som Zelda hade gjort nästan trettio år tidigare: vissa världar öppnar sig först när man stannar kvar. De fick mig att hitta tillbaka till tv-spelen igen. 

Jag är tacksam för att jag en gång fick sitta i Petters passagerarsäte.

Där lärde jag mig att mod smittar.

Att en dröm kan rymmas i en Hemköp-kasse.

/Jonathan Leijonberg