De 10 bästa spelen till PC

Det finns en viss charm i att vi fortfarande använder begreppet PC för att försöka sammanfatta en plattform som ju numera omfattar exakt allt från billiga laptops till stationära, RGB-belysta flaggskeppsbyggen för uppemot 100 laxar (i en kromad liten laxask). För om det är något vi vet så är att det under PC-gamingens fana är vi alla olika, och vi strävar alla efter att nå lite högre, kräma ur några fler bildrutor per sekund, trycka upp några fler inställningar till ultra och ändå hålla nere temperaturen så att inte fläktarna drar igång alltför intensivt.

Samtidigt har vi haft en intressant utveckling i branschen de senaste åren. Fler och fler spelutvecklare har kapitulerat inför det faktum att man, rent grafiskt, har nått ett slags tak där fotorealism i princip är uppnådd och där det helt enkelt blir för dyrt och riskabelt att utveckla den typen av stora, svindyra produktioner som skulle innebära ytterligare ett nytt, tydligt generationshopp – som man med all tydlighet kunde urskilja när det begav sig med Playstation 1, 2, 3 och 4, till exempel. Varje ny konsolgeneration innebar ett enormt kliv framåt även för PC-sidan, och mycket tyder på att den utvecklingen nu saktat ned en aning.

Nu handlar det snarare om små, små iterationer och förbättringar. Små, försiktiga landvinningar, som uppskalad grafik genom DLSS, FSR eller XeSS och artificiellt genererade bildrutor som får spelen att flyta snabbare och smidigare än vad de egentligen renderas. Prestandan sitter allt mer i mjukvaran på ett sätt som är nytt för oss, och det innebär att en någorlunda välutrustad PC kan hållas relevant betydligt längre.

Vi leker att du exempelvis sitter på ett Nvidia RTX 2080, och då pratar vi alltså om ett grafikkort från 2018 med blott 8 GB grafikminne. Då kan du ändå spela det allra mesta på inställningarna medium eller high, förutsatt att du är beredd att spela i 1080p och är okej med en bildfrekvens på någonstans mellan 40–60 fps. Alltså: kortet är långt ifrån förbrukat, trots sin ålder. Snarare har du en likvärdig upplevelse som den som spelar på Playstation 5 eller Xbox Series X. Det här gör att den som är beredd att kompromissa en aning kan komma in i PC-spelande till väldigt överkomliga priser, och det är lätt att glömma bort när man tittar på utbudet där ute.

Vi kan ta ett exempel åt andra hållet. En välutrustad och framtidssäkrad PC som klarar att spela de allra flesta moderna spel i 4K-upplösning i omkring 60 bildrutor per sekund är förmodligen speccad med, typ, Nvidia GeForce 5070 eller AMD Radeon RX 9070, 32 GB DDR5 och en Ryzen 7-processor, och går på runt 25-35 000 kronor. Därtill bör du ju förstås ha en skärm som visar upp hela kalaset i sin fulla prakt, och såklart tangentbord, mus, hörlurar, en handkontroll och eventuellt en stol att sitta skönt i. Då är vi och nosar någonstans strax norr om 50 000 kronor. Bisarrt mycket pengar, såklart, men det är också det här som är charmen med PC, att det är så olika, att det verkligen går att ha full kontroll över sin egen spelupplevelse, och att det är smidigt och relativt enkelt att själv byta ut del för del i datorn när en flaskhals eventuellt börjar sätta stopp.

Smidiga, digitala butiker som Steam, GOG, Epic och Xbox-appen för PC erbjuder molnlagring av sparfiler och rabatter i princip året runt, och har gjort det enkelt att bygga ett spelbibliotek som är lite billigare (än till konsol), lever länge och kan följa med även till dina framtida datorer. Och på tal om spel… Här kommer våra tio bästa rekommendationer på spel som du definitivt borde införskaffa, oavsett om du precis skaffat en sprillans ny PC eller om du kanske missat något av nedanstående guldkorn. Mycket nöje.

Varmt välkomna ska ni vara ombord. Solen skiner i Malaga och vi har en beräknad flygtid på tre och en halv timme framför oss.

Det finns många sätt att ta sig an Microsoft Flight Simulator på. Det här är till exempel ett av de mest krävande spelen, rent prestandamässigt, någonsin och det är därför ett kul test för dig som vill se vad din dator egentligen går för, men det är också ett av de där spelen som snabbt går från att vara ett snabbt litet test av datorn till ett fullblodsberoende som äter upp såväl plånbok som kalender. Du kanske börjar med handkontroll, tangentbord och mus, men snart inser du att det ju vore mäktigt med en riktig fysisk styrspak och ett separat gasreglage. Och just ja! Roderpedaler måste man ju ha. Sen, rätt vad det är, så sitter du där i en fullt utrustad airbus-cockpit med pilothatt, vit skjorta och slips, knappar i taket och ett litet intercom-system där du kan be om kaffe (som aldrig kommer).

Riktiga piloter och pilotstudenter använder Microsoft Flight Simulator 2024 för att slipa på sina färdigheter. Så verklighetstroget återskapat är varenda plan och varenda rutt. Faktum är att man till och med har renderat spelets samtliga kontinenter, länder och städer på verklig data från kartor och till och med väderdata som uppdateras i realtid, vilket gör att du exempelvis kan flyga över ditt barndomshem och faktiskt se gatorna, husen och vägen du alltid tog till och från skolan – från ovan. Missils Oskar Nyström övade till exempel flitigt på att flyga i det lilla propellerplanet Cessna 172 Skyhawk i Microsoft Flight Simulator 2024 för att sedan boka en tid med Värmlands Flygklubb där samma plan, med exakt samma utrustning, stod och väntade, och eftersom att det uteblev några större flygkrascher i Karlstad den dagen kan vi bara utgå från att övningstimmarna i spelet gav resultat.

Studio-grundarna Chris Wilson och Jonathan Rogers möttes på universitetet i Auckland där de båda pluggade datorvetenskap och förenades i hur lite de gillade Diablo 3 men älskade föregångaren. Med den ståndpunkten som något slags honnörsord grundade de Grinding Gear Games och påbörjade utvecklingen av en ”andlig uppföljare” till Blizzards unisont hyllade superklassiker Diablo 2. Sex år senare stod Path of Exile klart, som tog spelvärlden med storm, och nio år efter det – rullades den älskade uppföljaren ut, som vi anser vara ett av de mest köpvärda spelen på PC-marknaden idag. Path of Exile 2 utspelar sig 20 år efter originaläventyret på Wraeclast-halvön där demoner i drivor måste dräpas och där du och dina förmågor måste slipas för att kunna bekämpa storskurken The Beast. Spelmekaniken såväl som färdighetsträdet och den gotiska helvetesdesignen känns väldigt mycket som ett moderniserat Diablo 2 och när man väl gett sig i kart med Path of Exile 2 är det snudd-på omöjligt att stänga av.

26 år efter debuten för bästa kompisarna Minh Le och Jess Cliffes ambitiösa källarprojekt, är Counter-Strike hetare än någonsin och esport-världens mest respekterade actiontitel. Idén med fyra terrorister som ställs mot fyra stycken antiterrorister i korta, intensiva multiplayerbataljer på trånga kartor dränkta i avsatser, tak, korridorer, öppna ytor, döda vinklar och allt där i mellan står stadigt som ett ytterst framgångsrikt recept. Valve rullade ut Counter-Strike 2 i form av en gratistitel under hösten 2023 och oavsett om man bara vill skjuta lite vrålande tyskar tillsammans med sina kompisar, eller om du avser att slå dig in i esport-toppen och försöka tjäna pengar på ditt spelintresse är detta naturligtvis en alldeles lysande titel att ha i sitt spelbibliotek. Bättre balans mellan movement speed och eldhastighet är svårt att finna precis som ett spel med bättre tickrate och serverrespons.

Nästan alla stora namn inom rollspelsgenren har någon gång citerat Dungeons & Dragons som en av de huvudsakliga inspirationskällorna bakom deras egna fantasy-kreationer, men när Larian Studios (som framför allt ligger bakom mästerverket Divinity: Original Sin 2) gav sig på att vända på steken och utveckla ett spel som primärt riktar sig mot singleplayer och som helt och hållet lutar sig mot just Dungeons & Dragons-systemet – med tärningar och allt – ja, då var det nog inte många som vågade tro att det skulle bli riktigt såhär bra. För Baldur’s Gate 3 är så ambitiöst, så vidöppet och så djupt att det helt enkelt inte borde funka. Det borde inte gå att erbjuda såhär många alternativ per minut och ändå, konstant, vara så ofattbart välskrivet, så engagerande och så levande.

Ett enda litet dialogalternativ kan innebära skillnaden mellan att färdas ovan eller under jord under de närmaste 20 timmarna. En liten slumpartad critical hit (nat 20 baby!) i ett samtal med en vakt kan vara skillnaden mellan att tvingas slåss mot en hel by eller att istället spendera en natt där festandes och lycklig. Alla de här alternativen gör förstås att du aldrig kommer att kunna se allt vad Baldur’s Gate 3 har att erbjuda (om du inte gör det till ditt heltidsjobb), men det är också hela poängen. Att prata med andra om din och deras unika resa genom Baldur’s Gate 3 är att konstant vråla ”VA!? Kan man göra det!??” till varandra, för att sedan omedelbart börja planera en ny kampanj med en ny karaktär, och då vara med om en helt ny resa – varje gång.

Disco Elysium är ett lysande exempel på vad som kan hända om man verkligen börjar experimentera med beståndsdelarna i ett rollspel och frågar sig vad det skulle ha för inverkan på ett psyke att ha ovanligt hög problemlösningsförmåga eller alltför stor auktoritet i ett rum, att vara överdrivet fysiskt stark eller att vara sådär empatiskt inkännande att det blir omöjligt att distansera sig själv från en jobbig situation. Här intar du rollen som polis, bakfull och jävlig, som försöker lösa ett mordmysterium samtidigt som du sakta pusslar ihop minnesluckorna och tar reda på vem du själv är. Vad du står för. Dina metoder. Varför du är så trasig. Hur du möjligen kan bli hel igen, eller åtminstone ta dig genom dagen samtidigt som rösterna i huvudet trängs om uppmärksamheten och tar sig ut i allt märkligare situationer.

Disco Elysium är ett av de där spelen som tatuerar in sig i hjärnan och ligger kvar. Den tonala balansen mellan tragik, komik, chock och melankoli gör att varje karaktär, varje interaktion känns verklighetstrogen. Vår rekommendation är att gå in i Disco Elysium så blind som möjligt och bara låta nyfikenheten styra dig åt ena eller andra hållet. Här finns inga rätt och fel sätt att spela, bara misslyckanden som definierar dig och din resa genom århundradets detektivdrama.

Hades (1) omdefinierade och populariserade rougelite-genren genom tiotusentals rader välskrivna dialoger med ständigt fascinerande (och snygga!) grekiska gudar, perfekt slipade strider i bästa Diablo-anda och en beroendeframkallande central loop där varje försök att ta dig ut ur dödsriket gjorde dig lite, lite starkare och lite, och lite bättre rustad för nästa holmgång. När det så var dags för en renodlad uppföljare blev därför den stora frågan vad man egentligen kan göra annorlunda när originalet uppenbarligen träffade så hundraprocentigt rätt.

När vi nu sitter med slutresultatet (ett par gånger i veckan, ty det är fortfarande svårt att lägga ifrån sig) kan vi konstatera att Hades 2 i mångt och mycket gör samma sak som sin föregångare. Det är samma räkmacka som ju var så god när vi har förra sommaren, men den är lite större, lite mer raffinerad och lite mer förfinad. Melinoë är en roligare karaktär att spela som än Zagreus tack vare hennes fokus på magi som innebär en mer varierad arsenal av vapen och förmågor, och man har med små, enkla medel lyckats åstadkomma en ännu mer engagerande och välbalanserad meditation i smattrande bullet hell-kaos. Det enda som inte riktigt når samma höjder är grundberättelsen som, den här gången, är lite för tunn för att kunna bära spelet på egen hand. Tur då att precis allt annat väger över.

Det är märkligt egentligen, att man efter 200 timmar i Elden Ring (och dess fenomenala expansion Shadow of the Erdtree) fortfarande kan sitta och fundera på vilken karaktär man vill skapa nästa gång. Att man ens överväger ytterligare en resa genom Limgrave, Liurnia of the Lakes och Leyndell. Blir det en magiker den här gången kanske? Eller en smygande liten blodsugande knivdåre? Eller är det kanske dags att helt och hållet rollspela som Guts från Berserk?

På ytan (och rent praktiskt) så är det här Dark Souls i en öppen värld. Men där Dark Souls var en mental studie rakt in i ditt eget psyke som undersökte hur många gånger du orkar stånga huvudet rakt in i tegelväggen innan du ger upp och avinstallerar spelet så föreslår Elden Ring istället att du kanske ska gå åt ett annat håll. Undersöka någon annanstans. Bli lite starkare och lite bättre, hitta ett nytt vapen eller en ny trollformel. Se mer av den helt unika fantasyvärld som ett Miyazaki-lett From Software i absolut toppform, med uppbackning av George R.R. Martin, har lyckats skapa. För flera av oss på redaktionen aspirerar Elden Ring på titeln som spelhistoriens bästa actionrollspel, och det bör inte missas av någon.

Det var sannerligen ingen särskild smakstart som det fick, brasilianska Reiza Studios hett efterlängtade simulatortvåa. När Automobilista 2 släpptes (strax över sex år sen) var det ett hopkok av goda idéer, ofärdigt och ogenomtänkt utförande samt läcker grafik, som skapade en ovilja hos mången simracingfanastiker att ge det fler chanser, trots regelbundna – värdefulla gratisuppdateringar i mängder. Detta är ett misstag med stort M då det här spelet gått från en stressad axelryckning till simulatorvärldens bästa, inte minst sedan 2024. Bilfysiken är idag bäst, av allt. På det vis som Reiza trimmat in och byggt om Madness Engine för att simulera strålande slip angle-tolerans i däcken, förflyttning av tyngdpunkt, fart samt chassiflex gör att Automobilista 2 sticker ut, något som tillsammans med subgenrens bästa bil/banutbud, historisk racing, superb presentation, lysande ljud och fantastisk grafik gör det till ett måste för dig med en PC, som gillar riktig racing.

Att VR-spel och alla de olika plasthjälmar som trängs på butikshyllorna var tänkt att bli en stor tech-revolution men i slutändan aldrig slog så hårt som de mest passionerade ja-sägarna trodde, vet vi idag allihopa. VR gaming är en gimmick och när 99% av världens mest namnstarka utvecklare beslutade sig för att inte hoppa på tåget, gled formatet i sig in i något slags ingenmansland där de första av titlarna som rekommenderas mellan spelare är indietitlar utan vare sig skalan, ambitionsnivån eller det tekniska kunnandet som krävs för att verkligen skapa den där beständiga wow-faktorn. Det finnes dock undantag, såklart. Half-Life: Alyx är ett sådant. Eller snarare det mest självklara undantaget, ska sägas. Studion bakom Half-Life och Portal gned sina geniknölar både en och 122 000 gånger innan de satte igång med utvecklingen av tidernas bästa VR-spel som alla PC-gamers måste testa, om inte annat så bara för att se vad som är fullt möjligt inom VR-teknikens ramar.

Året är 1899 och guldrushen lider mot sitt slut. Den vilda västern är inte längre lika vild. Nya lagar och regler banar väg för nya samhällen och moderna innovationer som i sin tur etablerar nya förutsättningar, men alla är inte redo att anpassa sig efter de nya tiderna. För vissa tycks vägen utstakad, och i fallet Red Dead Redemption 2 vet vi redan åt vilket håll det bär. Kanske är det därför sagan om Arthur Morgan, och i förlängningen John Marston, är så bitterljuv.

Vad lämnar vi kvar när vi är färdiga? Vad var den där lojaliteten egentligen värd? Vilket blev det bestående avtrycket efter mig?

Varje ögonblick i Rockstars makalöst detaljrika och fiktiva version av Louisiana och Kalifornien kryllar av liv. Vardagen lunkar på, alla är på väg någonstans, och alltsammans – oavsett om det är ett besök på teatern, en shopping-runda i klädbutikerna i Saint Denis eller en ritt över den bländande vackra prärien – står till buds under din alltför korta tid i Arthurs skor. Det här är en resa mot ofrånkomliga slut, i plural. Ett slut på en era, ett slut på ett liv, och i viss mån också en klar och tydlig punkt för enorma open world-titlar i stort, för Rockstar satte här en standard som ingen annan kan mäta sig med (förutom förstås Rockstar själva då som med all sannolikhet kommer att fortsätta släppa ett nytt spel var åttonde år och åter visa hur överlägsna man är).

Red Dead Redemption 2 har vid det här laget några år på nacken, men är fortfarande ett av de snyggaste mest imponerande spelen du över huvud taget kan spela. Särskilt på PC. Ett mästerverk som inte får missas.