Bort med Gunn. In med Snyder igen

Alla vet vi hur det brukar se ut numer inom subgenren serietidningsfilm. Efter Marvels bejublade förstaförsök med Iron Man växte ju denna lilla division av Hollywood till en veritabel gigant och även om publiken idag sviker mer än vad den gjorde för tio år sen, spottar inte minst Warner samt Disney ut filmer flera, flera gånger per år. Och allt gammalt är nytt igen. Om publiken tröttnar på ej viss skådespelare som en viss superhjälte, är det bara att leta rätt på en ny, sy en ny dräkt, byta regissör och låtsas som det gamla aldrig skett. Reboot-trenden inom filmvärlden i allmänhet och denna genre i synnerhet ballade ur för länge sen. Den mängd Supermans, Spider-Mans och Batmans som vi fått lära känna blev sedan länge absurd och när Warner och DC nu gör om rubbet igen, är jag en av de där gubbjävlarna som inte orkar något mer. Men sluta kolla då? Problemet löst. Kanske du då säger. Men jag kan inte. Inte när det är en betydande del av mitt arbete.

Lika mycket som jag älskar 300 och Watchmen (Directors Cut-versionen förblir tidernas bästa serietidningsfilm, med marginal), lika lite gillade jag Man of Steel. Men det handlade aldrig om storyn i sig (synopsis) eller valet av skådespelare. Cavill var och förblir den mest naturligt självklara skådespelare att gestalta Superman genom alla tider. Cavill är Superman och Costner som hans adoptivfar, Crowe som Jor-El och Adams som Lois – Var alla bra val. Jag älskade dessutom Samantha Win i rollen som Car Wex. Iskall, stenhård, skoningslöst ondskefull. Man of Steel var dessutom slående vacker tack vare den ständigt underskattade Amir Mokris foto samt Snyders känsla för det visuella. Jag gillade allvaret i den. Jag gillade inriktningen med Jesus-referenserna (skyldigheter vs rättigheter, skuld och samvete i förhållande till ansvar och uppoffring) och jag gillade att Stålmannen inte kändes sådär munter, bekymmerslös och endimensionella om han alltid gjorde i de gamla filmerna samt de serietidningar jag läst.

Det jag aldrig gillade var att Man of Steel precis som Suckerpunch och Army of the Dead mer kändes som en snygg musikvideo med goda intentioner och bra casting än en film vars berättande nådde sitt mål. Många av poängerna i Man of Steel gick enligt mig förlorade och när Superman och Zod blev till Optimus Prime vs Megatron och började slakta hela städer som en del av sina luftburna, meningslöst slaskiga luftstrider, gick även det mänskliga i storyn förlorad. Att självaste Christopher Nolan skrev manuset till Man of Steel och producerade filmen tillsammans med Zack och Barbara Snyder hjälpte såklart en del och på det stora hela är det min favoritfilm med Superman, men det säger å andra sidan inte särskilt mycket då jag aldrig gillat kalsonggubben Reeves i de gamla filmerna och heller aldrig såg något större värde i Bryan Singers 2006-fiasko.

Däremot älskade jag Zack Snyder’s Justice League. När han fick chans (tack vare alla fans) att återvända till storproduktionen som han slungades ut från efter sin dotters tragiska självmord, gjorde han storverk med materialet som Joss Whedon totalsabbat. Det fyra timmar långa superhjälte-eposet hade förvisso sina problem (Ezra Miller som Flash var absolut ett av dem) men på det stora hela är jag väldigt svag för den här filmen som definierar för mig exakt vad DC Comics bästa hjältar bör vara på en filmduk. Batman i den här filmen är en perfekt Batman och Superman i den svarta dräkten är fantastisk. Mörkare, argare, mer våldsam. Jag gillar verkligen Darkseid, jag gillar Momoa som raggarversionen av Aquaman och jag gillar den annars så svårsmälta Gadot som Diana. Justice League var verkligen inte perfekt, men dess imperfektioner tillförde till en säreget minnesvärd, mörk och tonalt klockren ensemblefilm som helt linjerade med den syn som jag som gammal serietidningssamlare alltid haft på DC Comics främsta hjältar.

Att Snyder kastades åt sidan eftersom DC och dess chefer ansåg att den mörka och mer allvarliga tonen som han valt för sin adaption, känns mer och mer som de senaste tio årens värsta Hollywood-miss. Att Marvels motsvarighet alltid haft mer färg, humor och en mer lättsam ton har för min del alltid känts naturligt då de serietidningarna (inte minst Spider-Man, Iron Man, Cap och Thor) alltid varit lite mer barnvänliga och mindre mörka än Batman och Darkseid. Men att DCEU skulle komma att fokusera på ”samma sak” som sina klart mer finansiellt framgångsrika Disney-knutna ärkerivaler, var för egen del helt fel väg att gå. När jag nu sett Superman (2025) samt Supergirl, är jag helt säker på min ståndpunkt – Att ersätta Snyder med Gunn var katastrofalt för hela DC Comics.

Att Gunn med fjolårets Superman reboot försökte hitta en mer ”campy” känsla som jag förmodar skulle rimma på 60-talets serietidningar och särskilja sig maximalt mot det märka allvaret som Snyder / Nolan stod för med Man of Steel, kanske lät som en smart idé på pappret, men i någon slags realitet var det ett riktigt dåligt beslut. Corenswet kändes helt fel som Superman, att hans Jonathan och Martha Kent var tandlösa uteliggare i en trasig husvagn, att Om en pojke-gossen Hoult gestaltade Lex och att en datoranimerad pudel fick någon slags huvudroll var såhär i efterhand alla usla beslut. Att fantasin dessutom saknades i manusarbetet så fatalt att Supermans värsta fiende var en klon av honom själv (med emo-peruk och svarta linjer) fick mig att begrava hela huvudet i händerna. För mig kändes Gunns reboot som en dålig Saturday Night Live-sketch blandat med ett vilset barnprogram där tonen flackade och fladdrade, beroende på akt och scen.

Supergirl var ännu värre. Nog för att storyn om hur Kara Zor-El även i serietidningen porträtterar karaktären som obstinat och vilsen, men på det sätt som Gunn och regissören Craig Gillespie nästan krampaktigt försökte kopiera både upplägg, ton, estetik och användning av musik ur Guardians of the Galaxy (Gunns första riktiga superhit) fick den att kännas märkligt upphackad, blek och konceptuellt utspädd. Superman var kass, helt enkelt – Supergirl var ännu sämre och om jag till detta lägger till hur mycket jag ogillade rebooten av Suicide Squad (två timmar av samma kukskämt, om och om och om igen) samt säsong två av Peacemaker, är det enklare än enklast för egen del att konstatera hur lite förtroende jag har för Gunns ”nya” DC-inriktning och den kommande armadan av filmer som är på väg.

Det pratas just nu om att Gunn antingen hyrt in Reacher-biffen Ritcherson eller hunkiga 1923-stjärnan Brandon Sklenar för rollen som ”ny” Batman, detta medan emo-Batman signerat Matt Reeves fortfarande lever kvar. För min del känns allt det här som rena rama kaoset, utan vare sig kontinuitet eller respekt för källmaterialet. Hade vi istället fått den där Affleck-regisserade Batman-rullen med Ben innanför den svarta manteln, och sen en film med Batman vs Deathstroke med hälsosamt mycket inspiration hämtat från Arkham Origins. Hade vi fått det plus en uppföljare till Man of Steel med Superman i den svarta dräkten, och en Justice League 2 där de äntligen ställdes öga-mot-öga mot Darkseid, hade jag garanterat gillat det mycket, mycket mer än det som Gunn idag erbjuder, och avser erbjuda de kommande åren i rollen som DCEU-boss.

Jag vet att åsikten generellt är impopulär. Jag vet det. Jag vet också att jag ofta beskrivs som tidernas största Snyder-nuthugger, vilket jag antar är relativt rättvist. Det går för egen del dock aldrig att blunda för hur mycket bättre det var, även om Snyders filmer sällan (minus Watchmen)är perfekta. Lika lite som jag vill se Supergirl 2, Lanterns, Peacemaker S2 och Superman: Man of Tomorrow, lika mycket sörjer jag att Snyder aldrig fick realisera sin idé för framförallt Batflecks krig mot Deathstroke samt Justice League 2. Bring back Zack.