Demolition Man

Jag var 15 år när jag för första gången såg Demolition Man. En ytterst omogen 15-åring som i grunden bara uppskattade ett fåtal saker, och de var skrivna i sten. Stenhårda actionfilmer såsom Predator och Die Hard, Iron Maiden, Refreshers, Fanta Apelsin, Sega Mega Drive, min moped, basket och Capricciosa. Om det inte var något av dessa saker, fick det för egen del vara. Jag klarade mig precis lika bra utan.

1993 var ett märkt filmår för egen del. Jag minns det väldigt väl. För medan Stallone spelade huvudrollen i actionkomedin som denna recension handlar om, släppte närmaste rivalen och genrens konung Arnold Schwarzenegger sin motsvarighet i form av Last Action Hero. 1993 var actionkomedins år och humorn skulle vara kitschigt självmedveten, löjlig och smaklös medan actionpartierna helst skulle levereras på ett högst överdrivet vis. 15-åriga Petter var otröstlig. Jag ville inte ha skämt och trams i mina Sly/Arnold-rullar. Inte mer än en timingmässigt välplacerad oneliner, i alla fall. Jag ville ha stenhårda muskler, enorma vapen, superelaka skurkar, knogmackor och explosioner. Jag hatade Demolition Man.

Hat är såklart ett starkt ord men jag minns än idag hur oerhört besviken jag var efter att ha sett denna idag kultförklarade film på bio. Jag förstod inte riktigt den sociala satiren här och kunde absolut inte uppskatta den nästan profetiska spådomen om vår annalkande framtid, med allt vad ett totalitärt bevakningssamhälle heter. Jag kunde inte uppskatta nåt av det och även om Sly var stram, hård, fåordig på samma sätt som han varit i Rambo, Cobra och Cliffhanger – Var allt annat rena rama tramspartyt och Snipes löjliga skurk med sina löjliga byxor och larviga frisyr, hatade jag lite extra mycket.

Idag, 33 år senare, ser jag annorlunda på allt det där. Jag är väl fortfarande inget fan av Last Action Hero (god grundidé av Shane Black men utförandet saknar pricksäkerhet, självförtroende och udd) men jag gillar Demolition Man. Jag gillar idag skämten om Pizza Hut, om de tre snäckskalen om hur filmstjärnor blir politiker eftersom yrket i slutändan inte kräver annat än ett vackert ansikte utåt, och jag gillar verkligen Wesleys tolkning av ruskpricken Simon Phoenix. Jag gillar temat med den hårdnackade stenåldersmannen som vaknar upp i en alldeles för lättkränkt, försiktig simp-framtid och från första sekund ställer till med en himla massa oreda.

I dagens politiska korrekthet är det enkelt att konstatera att Demolition Man redan för 33 långa år sen hade rätt, om mycket. Just därför har den såklart åldrats väl och underhåller kanske mer nu än någonsin tidigare. Jag kan fortfarande tycka att den saknar bett och att mellanakten tappar för mycket i tempo, men det hindrar inte Stallones satirfest att underhålla, nästan rakt igenom.