Apex

Charlize Theron är verkligen alltid bra. Alltid. Alltid. Jag är vad man skulle kunna kategorisera som ett massivt Theron-fan, och har tokdiggat kvinnans insatser i allt från Mad Max till Tully, Young Adult, Atomic Blonde, Long Shot samt Fast & Furious 8. Den kvinnan kan enligt mig inte fela, och det gör hon heller inte i Netflix senaste pekoral. Problemet är då snarare att allt annat suger massivt hästorgan.

Eller nej, nu var jag orättvis (och barnslig). Eric Bana är med, inledningsvis. Och han är också alltid bra. Resten? Resten av den här rätt sorgliga filmen har vi likt 99% av alla ”Netflix Originals” sett förut. 19 200 gånger, till och med.

Apex tar sin början på trollväggen i Norge. Närmare två kilometer (!) svårbestigen bergsvägg i Tromsö, där Theron och Bana (Sasha & Tommy) beslutat sig för att semestra. De är bergsklättrare, sover 1000 meter ovan marken i ett rangligt upphängt North Face-tält, pussas en del och skrattar döden i ansiktet. Men det skiter sig, där på väggen. Livet för det kärlekskranka bergsklättringsparet förändras radikalt när en snöstorm blåser in och Sashas risiga omdöme försätter dem i en omöjlig situation. Klipp… En sargad, sörjande Sasha har rest 3000 mil till Australien för att paddla kajak i sin ensamhet. Försöka glömma det som varit. Försöka förlåta sig själv.

Mitt i allt detta stöter hon på vildmarks-pellen Ben, spelad av en urflippad Taron Egerton i moderiktig krondikessnagg och innan Sasha hunnit yppa ordet ”tältpinne” har gamle Ben beslutat sig för att jaga henne med armborst runt i den australiensiska snårskogen. Luttrad jägare med fel i skallen jagar utelämnad men i grunden kapabel donna i en miljö fylld av faror. Vi har (som sagt) alla sett denna film förr. 100-tals gånger. Och det är exakt så som Apex tyvärr är. Det är så förutsägbart att vi alla kan berätta exakt vad som kommer att ske, innan det händer. Inga överraskningar erbjuds. Inga plot twists existerar. Om det gick att få pris för mest stereotypa, fantasilösa, slöa film – skulle Apex naturligtvis redan vara nominerad och då spelar det trist nog inte särskilt stor roll att Theron är bra, som alltid.

Egerton är svag som psykopaten Ben, också. Han har ett par scener där han lyckas förmedla det där svårfångade vansinnet som De Niro bemästrade i Cape Fear och Javier Bardem i No Country, men för det mesta är hans flamsigt kass utan närvaro eller nerv. Det finns någon ynka scen där Australiens vackra natur och alla faror som lurar i vassen där, agerar en tredjekaraktär i sig – vilket vi borde fått mycket mer av men bortsett från det, är detta bara ett enda stort slöseri med din tid.