I Will Find You

Sam Worthington spelar David Burroughs. David sitter fängslad för mordet på sin son och av hans 30 år långa straff har han avtjänat fem när hans exfrus syster dyker upp och visar upp ett övervakningsfoto från en nöjespark 300 mil bort, föreställande hans ”mördade” son Matthew. Detta är startskottet för thrillergubben Harlan Cobens senaste Netflix-produktion och inledningsvis är detta riktigt bra. Kyligt kallt, stramt, avskalat, nervigt, spännande med en intressant ovisshet som känns mycket som en mix mellan Jagad och Prison Break. Men den känslan dör och den dör snabbt, trist nog.

När det under fjolåret pratades mycket om de där läckorna rörande Netflix uppmaning till sina inhyrda regissörer att skapa den mest lättsamt korkade underhållningen som möjligt, var jag en av dem som tvivlade på den informationen som hade letat sig ut på nätet. Kan det verkligen stämma eller är det likt flat earth-tramset bara ännu en snurrig konspirationsteori? Kan Netflix verkligen vara så korkade att de medvetet gör TV-underhållning för tittaren som vare sig orkar koncentrera sig eller ens tittar på skärmen där serien spelas upp? Tanken var för egen del inledningsvis absurd, men är det inte längre.

Faktum är att jag svängt, helt. Jag har gått från en tvivlare till en believer och den här serien, I Will Find You, har i allra högsta grad hjälpt till med den delen, för detta är dumt så dumt, och medvetet utformat för ”second screen lazy viewing”. Det är här tänkt att du inte ska behöva hänga med. Du ska inte behöva tänka själv. Du ska aldrig ens behöva koncentrera dig. Det räcker med att du känner till ramverket som introduceras under pilotavsnittets inledande fem minuter, sen kan du stänga av hjärnan helt och återgå till att scrolla TikTok, för när du väl tittar upp på TV:n igen, kommer I Will Find You att i detalj berätta för dig via expositionsdränkt skräpdialog och idiotisk logik exakt vad som sker, vad som skett och vad karaktärerna i bild tänker och avser göra.

Det finns någon slags vilja här att vara Prison Break, åtminstone stundtals. Tät, rapp, spännande flyktthriller. Det finns även en vilja att försöka hitta igen det mörka dramat i Mare of Easttown, åtminstone stundtals. Frågan ”Hur långt kan vi föräldrar tänka oss att gå för välmåendet hos vår egen avkomma” ställs, men allt känns så konstruerat och krystat med så många dumma logiska luckor och slaskig tematik att det inte går att ta på allvar, tyvärr. Detta trots att den annars så ensidigt träige Worthington faktiskt gör bra ifrån sig, här.

Spänningsmomenten dör ut, snabbt och storyn blir bisarr på flera vis vilket gör att jag skiter i om stackars David kommer att återfinna sin nu fem år äldre, kidnappade son eller om han faktiskt begick mord på sin egen avkomma den där sömndruckna höstnatten. Netflix måste försöka mer, vara bättre – smartare än så här. Det räcker med dum-underhållningen nu hörrni. Ge oss mer Boardwalk, Sopranos, Wire, Mad Men, Breaking Bad eller Six Feet Under istället för skräp som detta. Please.