Blade Runner
Vi har återbesökt Ridley Scotts dystra framtidsvision och möts av ett audiovisuellt underverk som saknar motstycke...
Drömmer androider om elektriska får? Oklart, men vissa drömmer definitivt om enhörningar i Ridley Scotts banbrytande filmtolkning av Philip K. Dicks prisbelönta roman ”Androidens drömmar”. Nu har vi visserligen passerat året 2019, men innan dess var detta det fiktiva året som androidjägaren Rick Deckard (Harrison Ford) fick i uppdrag att ”pensionera” några replikanter på rymmen. ”Replikant” är ett annat ord för android, men som är så farligt lika människan att det krävs mer än listighet för att lista ut vem som är kött och blod, och vem som är ett stycke biokonstruerad syntetfiber.
Det fina med att ibland återbesöka filmklassiker är att ens intryck av filmen ifråga sällan försämras. Det är inte som med tårar som försvinner i regnet, tvärtom förstärks bara upplevelsen med tiden för att Scotts djärva vision förhöjde Dicks skrivna ord till utomvärldsliga nivåer. Att välkomnas av Vangelis är att öppna portarna till en tid där film var inspirerande och fantasieggande. Det är en film som transporterar dig tillbaka till det ögonblick du insåg att Rutger Hauers slutmonolog för alltid skulle hemsöka dig, till det ögonblick du insåg att detta är en av världens bästa filmer, till det ögonblick du nästan önskade att mardrömsvärlden på skärmen kunde vara äkta. Blade Runner är en film med en alldeles egen smak och känsla, där 40-talets deckare möter existentiell ångest i en salig kombination. Likt ett fint vin åldras det med värdighet och smakar bara bättre med åren.




I högupplöst 4K-kvalitet kan Blade Runner också mycket väl vara den snyggaste produktionen som någonsin har fångats på film. Både bild- och ljudrestaureringen är i teknisk toppskick, vilket gör Scotts framtidsvision till en livligare framtidsvision än någonsin. Den minutiösa noggrannheten i den industriella arkitekturen, skalan hos de upplysta inkatemplen, ljuset som tränger igenom cigarettröken, kontrasten mellan förfall och teknologiska mirakel, den nästan radioaktiva belysningen som dränker Los Angeles i nyanser av brandgult och slumblått… allt är så läckert att man kapitulerar, särskilt om man sitter på en bra TV som kan fånga minsta lilla detalj.
Det finns en anledning till att filmen har varit så inflytelserik sett till dess övergripande design, för detta är precis vad drömmar är gjorda av. För att vara en så hopplöst urholkad och mörk framtid är det alltid ett nöje att sjunka in i dess regniga klimat, i dess ogenomträngliga atmosfär, i dess inbjudande världsbygge. Science fiction-film försöker fortfarande replikera denna nattsvarta look och väldigt få lyckas nå upp till den. Blade Runner förblir, med andra ord, oslagbart ljuvlig i all sin dystra prakt. Åtminstone om man talar om The Final Cut, som jag tror många är rörande överens om är den definitiva versionen av det här mästerverket.

Det enda som egentligen sänker denna kultklassiker något är självaste historien, som på ytan ser ut som ett kriminalmysterium men döljer i själva verket ingenting från tittaren. Att exempelvis se Deckard utföra sin CSI: Miami-magi genom att zooma in på ett grynigt fotografi gör inte så mycket för handlingen eftersom Scott redan har lagt fram alla sina kort på bordet. Vi vet redan så mycket om replikanterna och deras motiv att det nästan känns lönlöst att se Deckard utreda något som tittaren redan är medveten om. Här är uppföljaren mycket bättre på att linda in en gåta med ett hjärtslitande svar, men samtidigt är det ju inte handlingen som gör Blade Runner så briljant. Intrigen är en enkel inramning till en tankeväckande filmvärld, för jag skulle kunna se färg torka om det hade samma ljussättning, samma atmosfär, samma foto och samma synth-vibbar som Blade Runner. Blade Runner handlar också mer om de existentiella frågorna, om karaktärerna som befolkar denna märkliga vackra dystopi. Det är noir-poesi dränkt i neonfärger, ösregn och mänskligt fördärv.
DRÖMMER ROBOTAR OM NÄTTERNA?
I slutändan har vi fortfarande att göra med en milstolpe inom science fiction-genren som enbart överträffas av sin mästerliga uppföljare. Det är nämligen lätt att se hur den var banbrytande för sin tid och varför denna problemkantade produktion är en sådan uppvisning i kreativitet och ambitiöst filmmakarkonst. Om det är första gången man ser Blade Runner har man något alldeles speciellt att se fram emot – och har man sett den för tjugonde gången kommer den bara att kännas mer speciell varje gång man ser den…
Kommentarer
Logga in för att kommentera.
När jag läste filosofi på Göteborgs universitet var den här filmen, tillsammans med The Matrix, den film som analyserades mest bland mig och mina kursare. Inte så konstigt med tanke på de existentiella frågor som tas upp. En vacker berättelse om vad det innebär att vara människa!
Bästa filmen som gjorts kanske.
Kanske blir nattfilmen.