Thank Goodness You’re Here

Tack och lov för att du är här! När många evergreens till tecknade serier som The Simpsons, Bob’s Burgers, South Park och Family Guy förlorat sin relevans eller lagts ner – vem trodde då att det var till spelens värld man skulle vända sig för att få sitt lystmäte? Utvecklarna Coal Suppers två år gamla titel Thank Goodness You’re Here är som ett återupptäckt gammalt pilotavsnitt av en serie som av outgrundliga anledningar aldrig fick en fortsättning.

Den fiktiva staden Barnsworth i norra England har problem. Det är svårt att säga exakt vad det beror på, men inget tycks stå rätt till och ingen verkar vara vid sina sinnens fulla bruk. Fiskhandlaren säljer cigaretter snyggt frontade i fiskarnas munnar och trädgårdsmästaren är upptagen med att vattna sig själv i kalsongerna. Närköpet Price Shaggers bedriver ett inbördeskrig mot råttorna i butiken som startat en konkurrerande verksamhet kallad Mice Shaggers, och fish and chips-handlaren får gratis hjälp av mekanikern för att hon senast lämnade honom med ”en stjärt som inte kunde sitta på dagar”.

Och som en skänk från ovan kommer jag, en anonym och namnlös gul liten farbror, till undsättning för stadens invånare. I fågelperspektiv traskar jag runt i Barnsworth och delar ut lavetter till höger och vänster för att sätta saker i rullning och hjälpa folk ur knipa. Lösningarna på problemen påminner inte sällan om gamla äventyrsspels absurda tankesprång, men här krävs det ingen tankeverksamhet för att nå dit. Det räcker att vandra runt på torget, i butikerna, på marknaden och i affärerna och smiska allt som smiskas kan.

Exempelvis behöver kvinnan som fastnat med armen i brunnsgallret smör för att ta sig loss. Men när den halvsmälta klicken smidigt glidit upp till hennes mun, då äter hon upp den hel och rycker upp brunnslock och asfalt med den nyvunna kraften, och hålet som uppstår i marken blir min väg framåt. På ett slags cirkulärt sätt går jag sedan från en scen till nästa bara för att till slut hamna på samma torg där jag började, och gör om allt igen. Men varje gång jag besöker en välbekant scen på nytt är en ny dörr öppen eller en annan person försatt i knipa, och med hjälp av den ökentorra brittiska humorn framkallas en upprepningskomedi som stegrar och stegrar tills det är omöjligt att värja sig.

Vid ett tillfälle passerar jag genom en skorsten, ner till en gladlynt liten gubbe som snarare ursäktar sig själv när jag spritt aska över hela hans ombonade hem. När jag har mina vägar förbi honom för andra gången rycker det i mungiporna, men han håller fortfarande humöret på topp och städar upp efter mig. För tredje gången har han utvecklat paranoia och kan inte lämna spisen ur sikt, och för fjärde gången kan han inte förmå sig att prata genom tårarna som strömmar ner för hans stackars gubbkinder.

Backtracking till trots är det en fröjd att se vad som är nytt i respektive område. Man bokstavligen springer igenom de tecknade diorama-miljöerna för att få se vad ens senaste dåd fått för fjärilseffekt. Skådespeleriet, med leveranser från bland annat Matt Berry (What We Do in the Shadows, IT-crowd) känns löjligt rätt i sammanhanget, och mellansekvenserna håller världsklass. Inte minst när livet passerar revy på grönsakshandlaren Rog, och han minns tillbaka till när han blev retad i skolan för sitt stora huvud med ramsan: ”Roses are red, violets are blue, Rog’s got a big head and he’s a massive bellend.”

Nästan roligast av allt är huvudkaraktärens egen, helt avslagna reaktion på allt som sker omkring honom. Thank goodness you’re here! Med nollställt ansiktsuttryck rensar jag stupröret med kroppen, iakttar barnen som skämtsamt försöker kasta varandra i brunnen och systrarna som ljuger för varandra att en efter en av deras anhöriga gått bort under eftermiddagen. Ända till slut, det vill säga. Frasen Thank goodness you’re here! övergår då från hörsammad bedjan till hela byns irriterande catchphrase. När den fram till dess så tålmodiga gula farbrorn till slut stänger dörren bakom sig, andas ikapp och torkar svetten ur pannan, kan man fråga sig vad det betyder. Om det är gud som vänder ryggen till, slutligen ger upp på Barnsworth och lämnar dess invånare att brinna à la Sodom och Gomorra? Effektfullt är det i alla fall.