Under Siege

När jag idag, 2026, tänker på Steven Seagal så hamnar jag mitt i den alldeles utomordentligt dödsusla ultrakalkonen Sniper: Special Ops där en åldrad, smällfet Seagal i både peruk och klent fastlimmat lösskägg hasar runt i ett av wellpapp konstruerat Afghanistan och håller sin automatkarbin i samma grepp som du och jag skulle nyttja om vi fick tag på en mycket ivrig mink. Steven Seagal är idag ett vandrande skämt, trist nog. En dålig parodi på sig själv och sina visa livssanningar. Men 1992… Då var han coolare än såväl Stallone som Willis, Arnold, Cruise, Clint, Norris samt Gibson. 1992, då var Seagal actionkungarnas actionkung.

Detta tack vare Nico-regissören Andy Davis alldeles fantastiska actionthriller Under Siege där Seagal axlade rollen som den meriterade Seal-pitten Ryback, vars snedsteg som marinkårsäss fått honom degraderad och nedslängd i kökskabyssen på slagskeppet USS Missouri. Väl där hackar han lök, kokar gumbo och dansar ikapp med kökspersonalen när skeppet en dag övertas av en grupp övertända superterrorister iklädda läderjackor med nitar, som avser norpa de 24 stycken Tomahawk-kryssningsmissiler som finnes ombord på skeppet, för att sen kränga dem på svarta marknaden. Vad terroristerna inte vet är att fartygets kökschef är dödligare än såväl Rambo som Dirty Harry och när Ryback nu beslutat sig för att rädda världen, finns det ingenting som kan stoppa honom.

Tate: You’re not a cook.
Ryback: Yeah, well… I also cook.

Som acneprydd 14-åring minns jag denna film som en otrolig bioupplevelse. Jag gillade den mer än Dödligt vapen, mer än Die Hard 2 och kanske till och med mer än självaste Rambo II och kommer fortfarande ihåg hur mixen mellan Seagals stoiskt fåordige Ryback och Tommy Lee Jones urflippade dårfink Strannix, utgjorde en njutbar mix av vansinne och samlad hårdhet. Under Siege var Die Hard å vattnet, med allt vad det innebar, och som 14-åring var såklart scenen där den nyligen korade Playboy Playmate of the Year Erika Eleniak hoppade upp ur den gigantiska tårtan, naturligtvis något som fastnade på hornhinnan.

Under Siege precis som Predator, Robocop, Die Hard och The Rock anser jag hålla väldigt bra också, över tid. Visst finns det en del av de där typiska 90-talstramserierna inbakade här men snarare än att haka upp mig på det, anser jag här precis som i mången annan film från samma era, tillför snarare än något annat. Det fanns under 5-6 år (då Hollywood verkligen briljerade inom framförallt denna genre) så mycket charm, personlighet och karaktär i actionrullarna som jag idag i stort sett helt saknar. Rybacks jakt på terroristerna, terroristernas jakt på Ryback och på det viset som Gary Busey balanserar på en hårfin gräns mellan psykos och rutinerad, kalkylerad, strategisk mördare kryddar en redan klockren ensemble.

Jag älskar dialogen i den här filmen. Jag älskar rollbesättningen och jag älskar klippningen samt musiken. Seagal gör i grunden den enda riktigt bra rolltolkningen han någonsin gjort i hela sitt liv, som Ryback, äger den karaktären innan och utan och bygger upp en trovärdighet som inte existerar i någon av alla hans andra filmer. Jag gillar actionpartierna, älskar slutfighten och kan med säkerhet säga att jag sett Under Siege säkert 20+ gånger sedan 1992. En sann, äkta actionklassiker som håller än idag, med andra ord.