Supermassive Games 5 bästa spel

I rymden kan ingen höra dig skrika, det är sedan länge känt. I Supermassive Games senaste antologi-äventyr Directive 8020 kan spelarna heller inte lita på sina egna ögon, eller öron, när ens besättning kämpar för överlevnad ett hot som även de skarpaste sinnena har svårt att smälta. Besättningen ombord Cassiopeia är unikt utsatt, och simpla dialogval med rymdkollega kan ligga och gnaga genom större del av upplevelsen innan man kommer att tänka på någonting lurt, och kan acceptera att någon i besättningen inte är vad denne verkar där denne stryker omkring det mörka skeppets trånga korridorer. Givetvis så är det inget nytt koncept med oförklarliga hot i skräck med rymdtema, men trots att inspirationer från giganterna som lade grundstenarna tydligt märks av, så känns Directive 8020 riktigt fräscht, och helrätt för Supermassive Games egna sida genren.

Kriget i Irak är inte det första som kommer på tal när det pratas skräckspel, men den tredje titeln i antologin, House of Ashes, slänger en rakt in i både krigsförhör, triangeldrama mellan militär-hunkar och eldstrid innan spelet tar fart, på riktigt. De härdade macho-soldaterna kan ha retat ödet en gång för mycket, när de faller vad som verkar vara hundratals meter ner i ett övergett Sumeriskt tempel med en civilisation groteska varelser i ide (eller?), och här har vi troligtvis Supermassive Games allra mest förtryckande setting, någonsin. House of Ashes må ha fler actionsekvenser och och färre överraskningar i dialog, men överaskningarna rinner över i handlingen och den antika omgivningen. Det är någonting magiskt ruggigt med utvecklarens spinn på mytologi och antikens faror, och här går det hem.

Little Hope är ett spel som ofta hamnar lite i skymundan när man pratar om Supermassive Games, men för mig förtjänar det ändå en tredjeplats på en topplista över deras bästa spel. Det som gör att det sticker ut är hur fokuserad berättelsen känns jämfört med flera av deras andra titlar. Hela upplägget med häxprocesser, skuld och hallucinationer binder ihop storyn på ett sätt som gör att det faktiskt känns genomtänkt hela vägen. Spelet lurar dig också ganska effektivt att tro att du är i en klassisk övernaturlig skräckhistoria, innan det gradvis vrider allt mer mot något psykologiskt och personligt. Lägg till den tryckande atmosfären med dimman, den övergivna småstaden och känslan av att vara fast i något du inte riktigt förstår, så får man ett spel som lever mycket på stämning. Visst finns det brister i tempo och vissa karaktärer, men helheten gör ändå att det landar stabilt på en tredjeplats.

The Quarry är ett spel som verkligen lutar sig in i hela sin slasherfilm-identitet och gör det med en självsäkerhet som smittar av sig från första stund. Det känns som att kliva rakt in i en sommarnatt där något hela tiden skaver under ytan, där varje leende vid lägerelden kan vara det sista och där skogen runt Hackett’s Quarry aldrig riktigt känns tyst. Spelet lyckas fånga den där klassiska skräckfilmskänslan av att vara ung, dumdristig och fast på fel plats vid fel tidpunkt, och det gör det med en presentation som nästan känns som en interaktiv biofilm. Karaktärerna, miljöerna och de små valen du gör bygger hela tiden upp en nerv som gör att man vill se vad som händer runt nästa hörn, även när man egentligen borde släppa kontrollen och andas lite. Visst kan vissa delar svaja, men helheten håller ihop tack vare en tydlig känsla av stil och tempo. Det är just den där kombinationen av nerv, stämning och ren underhållning som gör att The Quarry känns som en självklar andraplats.

Det är orimligt att förbise Supermassive Games pièce de résistance Until Dawn i en lista över höjdare från den engelska studion. Lika orimligt vore det att sätta den mästerfulla upplevelsen på annan plats än allra högst upp på den hypotetiska prispallen. Titeln som drog igång det nu över ett decennium långa tåget konsekvens-tunga skräcklir som studion, välförtjänt, blivit känd för, gjorde det med en rejäl smäll som fortfarande inte helt nåtts sedan dess. Until Dawn bjuder på en galen och otroligt atmosfärisk resa som tar intensiva tema-svängar mellan tonårsskräck och tungt dokumenterad sägen-hysteri utan att tappa någon av trådarna under spelets gång, och det känns till slut omöjligt att bortse från hur unikt omslutande upplevelsen känns från start till slut.

Until Dawn fångar en snabbt med en stranger danger-saga som väntas hålla en kvar spelet ut, innan man kastas in i en fenomenalt välskriven, brutal skräck-sagovärld från antika minschakts avgrunder, utan att det för en sekund känns som en billig trope. Med en skara fantastiska karaktärer (även om vissa är mer uppskattade personlighetsmässigt än andra) á klassiska skräckklyshor som känns verkligare än många andra storspels, ett scenario så perfekt att det ilar i kroppen när vägval nås och ett narrativ som håller en fastnålad i soffan finns ingen annan plats för just Until Dawn, än plats nummer ett.