Cobra

Allt gammalt blir till slut nytt igen. Vi vet hur det är. Världen och då i synnerhet kulturvärlden är cyklisk, om något. Under den senare delen av 90-talet och under 2000-talets inledning var den här typen av Lone Wolf-filmer där en kaxigt fåordig, muskulöst svettig enmansarmé bara vräkte ihjäl vrålande ruskprickar inget som Hollywood längre var intresserad av, trots att subgenren mer eller mindre dominerat hela 80-talet, men nu är han/hon tillbaka. John Wick, Taken, Nobody, Allting Jason Statham, Atomic Blonde, Sisu, Kate, Alita, Reacher, Equalizer… Enmansarmén är hetare än någonsin.

Cobra släpptes sommaren 1986 och var tillsammans med filmer som Commando, och Rambo den dåvarande urtypen av one man army-film. Stallone var stekhet just precis då, hade nyligen repriserat huvudrollen som John Rambo i First Blood Part II och skrivit manuset till storfilmen Cobra på egen hand, precis som han gjorde med Rocky. Storyn är supersimpel, i grunden. Läskig sekt med skarpslipade yxor och en förkärlek för terror, död, blod och mord sprider skräck i ett svettigt Los Angeles varpå den fåordigt stenhårde snuten Cobretti tar saken i egna händer i samband med att kära ned sig i ett av de överlevande offren (spelad av danskan Brigitte Nielsen).

Jag minns ytterst väl första gången jag såg Cobra. Jag var tio år gammal, hade gått över till min barndomskompis Fingal som hittat VHS-bandet i sin fars vardagsrumsskåp och scenerna där sektledaren Night Slasher röjer runt, spänner sina gigantiska käkmuskler och ser allmänt vidrig ut i jakt på sitt nästa offer, skrämde verkligen skiten ur mig, då. Än idag kan jag känna ett obehag i sjukhusscenen där Night Slasher jagar Ingrid, som väldigt få andra dumma 80-talsfilmer lyckas framkalla.

Marion Cobretti: I always wanted to have a tougher one myself. You know, a little harder name.
Ingrid: Like what?
Marion Cobretti: Alice.

Cobra har såklart ett starkt nostalgiskt värde hos mig. Jag älskade alltid öppningsscenen där Cobretti hanterar ett pågående rån som den skoningslösa hårding han naturligtvis är, och jag kommer alltid att gilla scenerna där Stallone äter frukost med solglasögonen på sig. Det går dock inte riktigt att komma från att Cobra känns som tre olika filmer som slängts ihop på klippbordet, att karaktärerna i sig är lövtunna och pannkaksplatta och att ett par av actionscenerna idag upplevs som pajiga. Det finns dock fortfarande inte en enda bil, genom filmhistorien, som ser lika frän ut som Cobrettis ordentligt modifierade 1950 års Mercury, som ägdes av Stallone själv och var ett custombygge som han beställt via en av Kaliforniens mest prisade bilsnickrare, då.

Cobra är aldrig dålig och jag gillar som sagt många av ingredienserna här. Att manusutkastet i grunden var Stallones re-write på Snuten i Hollywood känns idag bortom bisarrt och att Stallone och Nielsens stormiga förhållande inleddes under inspelningen likaså. Det går dock inte blunda för att Cobra är en medioker actionfilm jämfört med giganter såsom Die Hard och Predator.