Dungeon Crawler Carl

Upprinnelsen till en lek på liv och död kommer i regel med allvarliga, eller åtminstone seriösa, förtecken. I den klassiska 80-talsrökaren The Running Man blir exempelvis Arnold Schwarzenegger anklagad för en kallblodig massaker och vill rentvå sitt namn, och i The Hunger Games ställer Jennifer Lawrence som bekant frivilligt upp för att kämpa mot den förtryckande härskarmakten.

Författaren Matt Dinnimans arbetslösa loser till protagonist i Dungeon Crawler Carl sitter däremot uppe efter två på natten i bara filsingarna, röker vape och spelar TV-spel medan han passar sin ex-flickväns katt vid namn Princess Donut. När katten rymmer ut genom fönstret upp i ett intilliggande träd på bakgården beger han sig ut efter den, och plötsligt försvinner allt som har ett tak.

Alla bilar, byggnader, skjul och kojor raderas oförklarligt från jordens yta, och cuckolden Carl blickar förstummat ut över ett öde landskap där enorma spotlights markerar nedgångarna till underjorden och, ska det visa sig, första nivån av Dungeon Crawler World. Det är namnet på den tvärs över universum livesända showen där 10 miljoner människor kämpar inte bara mot varandra, utan även mot monster och figurer hopkokade av diverse fantasy- och sci fi-alster. Den ena märkligare, och märkbart kåtare, än den andra.

Knuten som binder ihop denna konceptuellt spretiga säck är inramningen i form av ett spel. Så snart Carl tagit stegen ner till nivå ett formas hans synfält till vad som ungefär täcker gemene World of Warcraft-spelares skärm. Ett chattfönster, ett inventory, liv- och manamätare, erfarenhetspoäng, skills, och färdighetsträd. Läsupplevelsen kan liknas vid en slags Twitch-stream där Carl är både huvudkaraktär i spelet och dess kommentator på samma gång.

Dinniman, som vid det här laget skrivit åtta officiella delar i serien, började lägga upp böckerna online för egen räkning för runt sex år sedan. Det stora genombrottet kom 2024 när världens största bokförlag, Penguin Random House, valde att publicera dem efter att Carls eskapader vunnit astronomiskt intresse i online-sfären. Enligt Dinniman själv krävde inte Penguins redaktörer några direkta ändringar i berättelsen som sådan, och det märks att Dungeon Crawler Carl fått växa och frodas fritt i en mycket egensinnig mans fantasi, utan en tanke på litterära konventioner.

Sällan trodde jag nämligen att dagen skulle komma där jag satt och läste tio oavbrutna sidor om öppnandet av lootlådor, och att jag dessutom skulle ha (nästintill) oavbrutet roligt under tiden. För hur kan man annat än gapskatta åt när Carls katt Princess Donut föräras med en legendarisk tiara vid namn Enchanted Crown of the Sepsis Whore? Den referenstunga datahumorn är generellt sett välbalanserad utan att hänfalla åt varken Big Bang Theory-folkliga floskler eller, å andra sidan, plumpt grova höhö-skämt à la Elon Musks ketaminstinna sociala media-inlägg.

Äventyrets tveklöst största tillgång består dock i Dinnimans utnyttjande av romanens överlägsna berättandeform kontra spelmediets. Fri från tvånget att behöva förhålla sig till en förhandsprogrammerad logik kan, åtminstone på pappret, varje karaktärsmöte, miljöinteraktion och slagsmål i ”spelet” bli något helt nytt. I romanens uppstart står Carl och Princess Donut öga mot öga mot midjehöga, pansarklädda goblins, och i nio av tio traditionella spel hade detta varit ett dussin-slagsmål bland många andra. Här utspelar sig istället en utdragen vansinneskamp full av sprutande kroppsvätskor, oangenäma andedräkter och smärtfyllda skrik. Carl sätter slutligen stopp för fighten med ett knytnävsslag som slår ut tänderna ur käften på en av dem, och känner samtidigt de vassa små spetsarna pressa ner mot sina knogar.

Greppet där spel och verklighet smälter samman till ett bäddar inte bara för denna slags annorlunda gestaltning och främmande syn på spelmediet, utan Dinniman tar även högst oväntade tillfällen i akt att ställa intressanta frågor. På en våning längre ner möter Carl och Princess Donut ett sorgligt gäng pensionärer och vårdare som på grund av ett utlöst brandlarm befann sig utomhus när världen kollapsade. Vad som kan läsas som en metafor för när tekniska framsteg lämnar våra äldre i kölvattnet, mynnar ut i frågan om hur man förklarar för 89-åriga tanter att de måste levla upp och välja om de vill vara en fighter eller magiker.

På minuskontot finner vi ett språk som man, i bästa fall, inte ägnar en tanke. I värsta fall upplevs det som motsträvigt med meningsuppbyggnader lika vettlösa som situationerna Carl ställs inför. Dessutom krävs det i alla fall ett minimum av intresse för spel och spelmedia för att orka ta sig igenom de ibland milslånga expositionerna av Dungeon Crawler Worlds regler och intrikata politik, öppnande av lootlådor, väljande av skills och inventory-hantering. Jag vill gå så långt att mena att ju större intresse och erfarenhet man har, desto mångfalt större blir utdelningen. Annars går man miste om myspysiga igenkänningsfaktorn när Carl inte kan gå in i ett safe room för att det finns fiender omkring honom, när Carl får upprepat skräp i sina lootlådor och när spelets tutorial-rutor aldrig upphör att störa hans framfart.  

När jag talat med mina vänner om Dungeon Crawler Carl har jag marknadsfört det som ”Harry Potter för en ny, kroniskt online generation”. Det finns förstås otaliga saker att anmärka på med en sådan liknelse, inte minst att Harry aldrig skulle ha blivit uppvaktad av utomjordiska fotfetischister, men oavsett vill jag hävda jag att detta är underhållningslitteratur på hög nivå.